Det bräckliga vemod som gjorde The Perishers debut för två år sedan till en sån fantastisk popskiva har allt annat än försvunnit på bandets andra skiva. Den här gången lägger de violiner och ödesmättat blås till sina sorgsna sånger, och det gör att vemodet till och med har blivit djupare och mörkare. Länge känns det som att The Perishers har gått för långt – det blir för dovt, för hopplöst. Ola Klüft, som sjöng så moget och lysande på debuten, har nu en sordin över rösten vilket berövar den en del av sin friskhet, och när Sara Isaksson-duetten Pills – där båda låter som de är på väg att börja gråta – följs av ett titelspårets dödslängtan, kanske till och med suicidala planer, är känslan av hopplöshet kompakt.
Men det finns strimmor av ljus. Bland alla texter om övergivenhet, längtan, saknad och självdestruktivitet finns lite kärlek som ännu inte hunnit dö i Nothing Like You and I, och singeln Sway rymmer förutom en fantastisk melodi också stor tillit. Ändå räcker inte The Perishers ända fram den här gången. Det blir lite för statiskt och orörligt, och ibland fattas originalitet och idéer. Man önskar att någon kunde muntra upp dem en aning.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
