Att något så skört som The Monochrome Set, och så obskyrt, skulle existera fortfarande efter nästan 40 år var svårt att föreställa sig. Men å andra sidan, vad annat skulle en vek autodidakt som bandets ledare Bid annars ägna sig åt?
Han är en underhållande dandy och excentriker av den sort som i efterdyningarna av punken plötsligt kom att accepteras i åtminstone större utsträckning än tidigare, och för den delen senare. Bland samtida arty kufar – Marc Almond, Lawrence i Felt, Billy McKenzie, så småningom Morrissey – var Bid den som intresserade sig också för psykedeliska uttryck, och här fortsätter han i samma spår i Give Me Your Truth, den utsökta sextiotals-rokokopop som inleder bandets fjortonde album.
På andra ställen närmar han sig Ray Davies milda och lite absurdistiska berättande, tydligast i I Feel Fine (Really) och Cyber Son, och i Stage Fright lånar han fraseringar från Mellanösterns vokaltraditioner.
Någonstans låter det lågbudget om några blåssektioner, men å andra sidan är Mrs. Robot vasst ironisk och kanske den bästa skildringen av en relation med en artificiell partner sedan In Every Dream Home a Heartache.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
