Synthsjok, mullrande pukor och mollstämningar tillsammans med barnramserefränger. I 20 år har vi visat upp allergiintyg från mamma för att slippa det som var grundstenar i 80-talets minst saknade sound, men det är just i det ljudet The Mary Onettes väljer att gräva ner sig. Undra på att storbolaget rev kontraktet härom året.
Nu är The Mary Onettes långt ifrån bara ett sound. De påminner mer om de Liverpoolband som brukade ikläda sig deppopens arenakostym, av marknadsskäl, oförstånd eller bara tidsandan, men som egentligen var klassiska popband. Echo & the Bunnymen var ett sådant, och ännu närmare The Mary Onettes ligger sorgligt bortglömda Icicle Works.
Radiovänliga Henry och förra årets ärkehittiga EP-spår Lost, sticker ut, liksom snuskigt smarta Under the Guillotine, med lika mycket drama i lyrikens avrättningssymbolik som i crescendorefrängen. Men överst på Trackslistan hamnar utan tvekan den nästan larvigt simpla Smash-Hits-dängan Void, medan storbolaget utan tålamod river sitt hår i takt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
