”Mytisk gotisk pop” kallar det här Ohiobandet sin genre. Det är ganska träffande, och så kanske vi borde benämnt stilen redan när Bauhaus och Specimen för 40 år sedan släppte de singlar som är bandets uppenbara förebilder. Än har inte den hålögda Evan Seurkamp riktigt samma auktoritet som inspirationskällorna i sitt teatrala uttryck, men med lite mer rutin och eko är han där.
Deras lofi-inspelningar är mer intressanta när de ger utrymme åt lager av ringlande jangle-gitarrer. Då påminner det mer om det 1980-talets Sarah-singlar och tidiga The Chills, och när Evan Seurkamp i avslutande Mudhouse Mansion släpper sina manér och istället lånar från Michael Stipe uppstår en spännande midwestindie med framtidsutsikter.
