Efter den jobbiga Pig Lib, där Stephen Malkmus missuppfattade Träd, Gräs och Stenar och trodde att det viktigaste var tröga gitarrimprovisationer, har han annonserat en återgång till idén att popmusik består av låtar snarare än flummiga evighetslånga ljudexperiment.
Men Stephen Malkmus angav ju behov av utrymme för gitarrsolon som orsak till splittringen av Pavement, och nu är det dags att se sanningen i vitögat. För visserligen har han samlat sig till låtskrivande inför Face the Truth, men i studion regerar ännu flummigheten. Fina låtidéer som It Kills och Malediction slaktas nogsamt med ofokuserad gitarronani, hippie-moog och eviga taktbyten.
Bara lågmälda Freeze the Saints och skamlöst 10CC-travesterande Mama håller ihop ända in i mål, men erbarmerligt discostompande Kindling for the Master och exakt åtta minuters progressiva gitarrexperiment och textcitat från Kiss i No More Shoes förtar snabbt glädjen. Om inte Stephen Malkmus själv orkar hålla koncentrationen ens genom en enstaka låt, hur ska då lyssnaren orka göra det?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
