Dimman lättar. Utan parenteser runt sitt artistnamn har Bill Callahan hittat tillbaka till den koncentration som under några år fattats på Smogs allt rutinmässigare skivor. Nu väljer han de enklaste ackorden och skruvar ner volymen så att den försiktiga men suggestiva akustiska gitarren och de nästan ohörbara trummorna knappt går att ana. På skivans bästa spår The Well adderar han dessutom en entonig fiol, och musiken blir en folkvariant av Velvet Underground.
Med en röst som en vacklande blandning mellan Laurie Anderson, Howe Gelb och Will Oldham reciterar han viskande sina små berättelser och vardagsbetraktelser. ”She said I had an ego on me/The size of Texas/Well I’m new here and I forget/Does that mean big or small?”, grubblar han i I’m New Here, och tidigare skivors flabbiga vitsar är ersatta av aforismer (”God is a word, and the argument ends there”) och oneliners så många och slagkraftiga att Oscar Wilde och Jonathan Swift hade blivit avundsjuka. ”Is there anything as still as sleeping horses”, frågar han sig i avslutande Lou Reed-iga Let Me See the Colts. Det skulle möjligen vara en Smog-skiva isåfall.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
