Den stora överraskningen är inte att Ryan Adams med 29 faktiskt lyckats leverera de där tre fullängdarna under ett och samma år som han lovat/hotat med ända sedan 2001. Den stora överraskningen är att Ryan Adams med 29 levererat tre bra album i rad, efter en flerårig downperiod som såg ut att kunna bli beständig.
Genom oförklarligt outgivna bluegrassamarbeten med Gillian Welch, än mer oförklarligt utgivna punksamarbeten med Jesse Malin, Oasis-covers och flumjammiga evighetskonserter har vi lärt oss att Ryan Adams inte bangar för nya vägar. Efter den kraftfulla dubbeln Cold Roses i maj och den Hank Williams-influerade Jacksonville City Nights i september låter han här kompbandet The Cardinals få semester. Altcountryn får likaså vila, och med något enstaka undantag sjunger Ryan Adams istället stillsamma drömska sånger, där ett sorgset piano eller en lika deppig gitarr någon gång får sällskap av en dyster stråkkvartett eller ett ensamt horn.
Bara när han spelar över i south-of-the-border-smäktande The Sadness, som vore det en provfilmning för El Mariachi 4, eller spelar skramlig avskalad blues i det självmytologiserande titelspåret blir han tröttsam och svår att följa. Men som han stolt konstaterar; ”You can’t hang on to something that won’t stop moving.”
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
