”Låter det som Go-Betweens” är den första frågan ett nytt Robert Forster-album möts av, och svaret måste förstås vara nej. Robert Forster är flera decennier äldre än då, med alla de erfarenheter som kommer ur det, och Grant McLennan är död. Men faktum är ändå att det finns fler musikaliska beröringspunkter med hans gamla band här än på något av hans tidigare soloalbum.
Med sin lätt desperata romantiska ansats påminner nakna And I Knew om Robyn Hitchcock, medan Love Is Where It Is är lättsam låtsasbossa och Suburban Wasteland är närmast tonårstrulig i sitt berättigande. Andra exempel på Robert Forsters storartade låtskrivande är A Poet Walks med sin Morricone-trumpet och mest av allt det muntra Lou Reed-handlaget i I Love Myself (And I Always Have). Albumets titel träffar i all sin anspråkslöshet alldeles rätt – det här är verkligen Songs to Play, ofta och återkommande.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
