Sam Coomes spelar bas med Elliott Smith, och Janet Weiss (vänta, är inte det ett befläckat namn för oskuldsfullhet, Richard O’Brien?) trummar i Sleater-Kinney. Hemma i Portland har de en knäpp duo tillsammans. Quasi är förbannade på mediaindustrin, bioteknik och folk runtomkring dem, och ägnar sig åt melankoliska dödsgrubblerier.
Men deras storslagsna alternativa rock kan ändå vara både glad, poppig och skränig, och arrangemangen är rent vansinniga. Piano och orgel dominerar där vi hade väntat oss gitarrer, och i crescendon dyker frijazzsaxofon upp. Skivan avslutas med hårdriffande Rock and Roll Can Never Die, där musiken drunknar bakom ljudet av säckpipa och kavallerifanfar, en raketstart och en pingismatch(!). Mannen som klipper gräs utanför mitt fönster smälter in alldeles utmärkt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
