Ensam, sorgsen, inte längre särskilt ung man har gitarr, och är beredd att resa. Hittills har Nicolai Dungers resa gått till Stockholm från Piteå, där han var ett av Norrlands stora framtidshopp i fotboll. Men skivbolaget ser honom som ett av Sveriges stora musikaliska framtidshopp, och hoppas att resan inte kommer att sluta här. Nicolai Dunger är en klassisk singer-songwriter. Hans ett och halvt år gamla debut visade på talang, men brast i individualitet. På Soul Rush har han börjat hitta en egen röst men dras delvis med samma problem som på debuten. Alldeles för ofta slås lyssnaren av hur skicklig Nicolai Dunger är på att låta som sina förebilder, som numera allt oftare hämtas från södra USA än som tidigare från Cambridge.
Trots att hans medmusiker som Dan Berglund och Magnus Öström vanligen spelar jazz i Esbjörn Svenssons trio har Nicolai Dungers visor och pop starka countryinslag. Det gör att Soul Rush ofta påminner om Kristofer Åströms soloplatta, och det gör också att skivan i sina bästa stunder är alldeles utmärkt. Producenten Jari Haapalainen från Bear Quartet har skapat en tät ljudbild där Blue from Death med sorgsen slidegitarr är en trevlig upplevelse, och I’d Rather Die nästan kunnat platsa på Ryan Adams Heartbreaker. Something New är snabbare och svängigare, och bryter av genom sitt hoppfulla tonfall. I övrigt är Nicolai Dungers sinnesstämning oftast dyster och svårmodig, och på några ställen blir hans plågade stämma en aning överdriven. Om alla spår hade varit lika vackra som visan Pass the Chains hade det varit lätt att ha överseende med sådant, men Soul Rushs kvalitet är tyvärr långt ifrån jämn. Nicolai Dunger befäster sin position som ett av svensk musiks största löften och framtidshopp. Men fortfarande har han kvar att infria förhoppningarna.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
