(Dubbelrecension med Calexico – Garden Ruin)
Americanascenen tunnas ur fort just nu, när den ena dissidenten efter den andra går över till popsidan. Efter tio dammiga år har även Calexico tröttnat på twang-instrumentaler, lo-fi och mariachi. De har sagt farväl till kufar som Howe Gelb och Iron & Wine, sparkat undan rullbuskarna, vinkat farväl till öknen och klivit på bussen mot storstan.
Nu är det dags för the big times, och i packningen har de snälla harmonier, lättillgängliga blåssektioner och stillsamma pianon. Visserligen kan man fortfarande ana en och annan nedsmugen steel guitar eller smäktande trumpet liksom någon enstaka singer/songwriterballad (Yours and Mine hamnar med sin cello ganska nära våra lokala favoriter Tarantula (senare Tarantula Waltz/ reds anm)). Baksidan av myntet är att Calexico med sin publiktillvända pop tappar all den särprägel som var deras främsta kännetecken, och istället blir anonyma och slätstrukna.
Att Calexico funkar som kompband till Neko Case kan vara en av de bidragande orsakerna till att även hon släpper på sina countryambitioner. Å andra sidan har hon alltid fört en parallell tillvaro som popsångerska i The New Pornographers, och nu går hon samma väg också solo. Det gör hon rätt i. Ingen annan har varit närmare att axla Kirsty MacColls fallna mantel, med en röst fylld av samma kristallklara kombination av bittert och sött. Det är efterlängtat, men det återstår fortfarande för den så talangfulla Neko Case att hitta sina unika melodier och sin unika röst.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
