”I’m gonna get killed for doin’ this again”, konstaterar Neil Young torrt, men det blir han förstås inte, och egentligen skiter han högaktningsfullt i publikens förväntningar.
Som den konservative gamle gubbe han är gör Neil Young inga ansatser att förnya sig. Men han är samtidigt en noggrann och genuin hantverkare liksom en nyckfull excentriker, som ägnar sig åt att fylla igen små luckor och håligheter som han ensam kan urskilja i sin volyminösa musikaliska kropp. Det innebär såväl skramlande pregrungre, gamla americana-visor med slide och – minst angeläget – blåsstinn gubbsoul.
Att flera av sångerna känns familjära, rentav nedärvda, har mindre att göra med att de bootleggats i diverse tidigare inkarnationer och mer att göra med att vi har med en av USAs största låtskrivare att göra. Det innebär att även mellanplattor som denna håller en häpnadsväckande hög nivå.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
