50 år (!) efter starten i Leeds har Mekons förflyttat sig över landgränser och världshav. Men även om Jon Langford sedan 1992 kallar Chicago för hemma låter de fortfarande (eller kanske snarare igen) som ett ungt argt band redo att ta sig an Englands orättvisor idag och historiskt.
Temat för Horror är kolonialism, och i The Western Design seglar Oliver Cromwell iväg för att lägga under sig Jamaica och vidga det brittiska imperiet till soundet av arg new wave-reggae som den lät 1979. ”400 years of stealing and killing, a giant Frankenstein”, som Mekons så diplomatiskt sammanfattar det, och bland offren för imperialismen finns också irländska svältemigranter till USA i Mudcrawlers. Ett ännu ilsknare utbrott på samma är den stiliga punklåten War Economy i skärningspunkten mellan The Clash och The Pogues. The Clash klarar få band att närma sig med äran i behåll, men Mekons gör inte bort sig varken där, i Surrenders skeva dub, i kaxiga You’re Not Singing Anymore eller i den personliga Glasgow med stiligt fiolsolo.
Så är Mekons också några av de sista överlevande från den första brittiska punkgenerationen, och även om Tom Greenhalgh är den enda medlem som funnits med intill Jon Langford sedan starten sitter resten av bandet på lika gedigna meriter. Sally Timms har funnits med de senaste 40 åren och hanterar leadsången på Nick Cave-dramatiska A Horse Has Escaped, och även nykomlingar som gitarrhjälten Lu Edmonds bottnar i den ursprungliga brittiska punkscenen i PiL och The Damned, liksom pubrockveteranen Steve Goulding med The Rumour och Nick Lowe på sitt CV.
Med den uppställningen är Mekons musik inte bara autentiskt, det är också väldigt bra.
