Hur många drömska debutskivor med sångerskor som hävdar att de är inspirerade av Rickie Lee Jones och Joni Mitchell ska vi behöva genomlida? Kan ingen förklara för alla dessa aspirerande vokalissor att deras förebilders storhet ligger i ett utpräglat egensinne och oberäknelighet, inte i högsta betyg från Adolf Fredriks musikskola? Kan ingen förklara för skivbolagen att deras princip ”Åtminstone-en-av-hundra-borde-kunna-bli-nästa-Cajsa-Stina-Åkerström” översvämmar marknaden och tröttar ut konsumenterna? Kan ingen stänga av?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
