Lucinda Williams har länge varit ohotad drottning bland de dammiga och trasiga americana-kvinnorna, men nu får hon banne mig ge upp titeln. För Mary Gauthier sjunger just den sortens trasig americana önskar vi att Steve Earle fortfarande gjorde, den som uppstår inte hos den som hittat lycka, partner och tryggt storstadsboende, utan i det dammiga och rastlösa kringvandrandet och sökandet.
Mary Gauthier är en evig hobo, mer på jakt efter något halvt bortglömt minne eller åtminstone en stunds vila än efter lycka och välstånd. Hennes stillsamma visor hade kunnat vara meditativa om de inte så uppenbart var på väg mot sammanbrott, de hade kunnat vara trygga om de inte vore så smygande hotfulla, de hade till och med kunnat vara slätstrukna om de inte vore så vackra.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
