Å ena sidan kan man kanske ha synpunkter på att Laurie Andersons elektroniskt bearbetade fiol och dito modulerade röst utgjort hennes sound i mer än 40 år nu. Å andra sidan måste man konstatera att det faktiskt fortfarande låter lika suggestivt och före sin tid som det gjorde på O Superman.
Med ett mäktigt orkesterverk av tjeckiska Filharmonie Brno där bakom förtäljer hon här historien om Amelia Earhart, kvinnan som blev den första ensamflygaren över Atlanten 1932, och det hade varit en fascinerande historia hur den än presenterats. Men Laurie Andersons lågmälda och melodiska berättande i rollen som Earhart, med korta noteringar ur tänkta dagboksanteckningar och telegram och med rösten digitalt modulerad som hon brukar, är fortfarande en upplevelse i sig.
Där det verkligen behövs sång tar Laurie Anderson hjälp av Anohni, men det är så sällan och så försiktigt att begreppet ”sångcykel” inte känns helt adekvat om Amelia. Och även om Laurie Andersons konst som alltid är smart och elegant hade den här musikaliska dramadokumentären mått bra av lite mer dynamik och dramatik.
