Anna-Karin Eldes illustration är jättefin. Både den enkelt tuschade, nästan nakna kvinnan lutad mot en vägg och den turkosa färgen för tankarna till de 60-talsillustratörer som gör det nödvändigt att leta dammiga svenska pocketböcker på landsortsloppisar.
Men av någon anledning har illustrationen förpackats tillsammans med en rund plastbit, som om den placeras i avsedd apparat ger ifrån sig ett meningslöst skval från någon meriterad studiogitarrist som tränar skolengelska, försöker efterlikna Bob Dylans allra mest intetsägande stunder och bara ibland träffar avsedda toner. Nå, strunta i den och njut av teckningen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
