”I told you girl I’d changed, I swear”, lovar Anders Wendin i It Might As Well Be Now, men så värst mycket musikalisk förändring handlar det inte om. Just den smakliga duetten med Ane Brun, mitt emellan förförandet i Baby It’s Cold Outside och Fairytale of New Yorks kärleksfulla gräl, är ett av få försök i ny riktning.
Den stora förändringen är snarare att Moneybrother för första gången åstadkommit ett helgjutet album. Helt utan dalar bidrar de små sänkorna på Mount Pleasure till att kupera och försköna terrängen, som konsekvent har märkliga drag av ett mytiskt New York, där saxofoner brölar, där pianon klingar, där det ryker ut gatubrunnar och där gitarrackorden är lika öppna och breda som en Manhattan-aveny.
Dexys- och Clash-influenserna dyker fortfarande upp, men nu är det Springsteen som är Anders Wendins Gud. Singeln Just Another Summer, komplett med ordrikt buttert mumlande och mördande yster refräng, når inte upp till massivet Born to Run, naturligtvis, men den är damn well nära. För där andra E Street Band-lärjungar nästan alltid framstår som tungfotade är Moneybrother så flyhänt man bara kan bli med en frisk respektlöshet mot förebilden och en genuint unik personlighet.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
