Att som tjugoåring hyllas som nästa Neil Young, sjunga duetter med Emmylou Harris och spela förband till Bruce Springsteen kan stiga den bäste åt huvudet. Det gjorde det med Dylan LeBlanc, med katastrofala konsekvenser för hans självbild och hans hälsa. Nu har han retirerat hem till Muscle Shoals och rensat både tankarna och levern. Med hjälp av Ben Tanner från Alabama Shakes och John Paul White från The Civil Wars har han slutat slarva, och istället för att låta det bli som det har de mycket medvetet frilagt hans starka sånger och röstens djupa känslighet över ett avskalat och exakt arrangemang.
Här finns antydningar till country soul, här finns en liten stråksektion och utsökta pedal steel-detaljer, men aldrig så att luftigheten hotas. Det är frestande att lyfta fram närheten till John Prines melodier i vackra Lightning and Thunder med Brittany Howard från Alabama Shakes, eller till och med Roy Orbison i skivans allra finaste sång I’m Moving On. Men med sitt tredje album upphör Dylan LeBlanc att vara ”nästa någon annan” och intar på egna meriter sin rättmätiga plats i det första ledet av samtida singersongwriters.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
