Man kan tycka att det är förutsägbart. Vem skulle annars sjunga Buck Owens? Och vad skulle Dwight annars sjunga? För 20 år sedan snodde Dwight Yoakam ju virket till en hel karriär hos Buck Owens, och bidrog som en av de viktigaste i A Town South of Bakersfield-generationen att förvandla country till en kaxig och rebellisk musikstil igen.
Buck Owens och Merle Haggards lilla Bakersfield hade varit symbolen för sextiotalets outlawrörelse, i direkt opposition till Nashvilles slickade smörcountry, och det var där åttiotalets unga hatt-akter hämtade inspirationen till sina honky-tonk-sånger. När väl Dwight Yoakam kommit upp i smöret glömde han inte vem han snott ifrån, och med duetten Streets of Bakersfield 1988 såg han till att släpa fram Buck Owens i rampljuset igen.
Som en postum hyllning till sin förebild, som dog förra året, tacklar han här klassiker som Close Up the Honky Tonks, tear-in-my-beer-ballader som Cryin’ Time och odödlig twang-pop som Above and Beyond på ett sätt som hade gjort Buck Owens stolt, och som om inte det vore en tillräcklig kulturgärning tar han dessutom tillbaka Act Naturally från Ringo Starr, gudskelov.
Man kan tycka att det är förutsägbart. Visst. Men man kan inte undvika att älska Dwight Yoakams hårdfört kärleksfulla tolkningar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
