Vem trodde väl att det skulle finnas en excentrisk nordirländare med dreadlocks som skulle kunna matcha Rufus Wainwright i orkestral pianopop. Men Peter Wilson har en nästan lika vass låtskrivarpenna och en nästan lika innerlig röst, och skulle aldrig backa för de mest storslagna Freddie Mercury-gesterna.
På Duke Specials egentliga fullängdsdebut blir det ibland lika popigt som hos saknade Jellyfish, men med välfyllda stråksektioner istället för kraftfulla gitarrer. Snabba Ballad of a Broken Man är en alldeles bedårande popsång med en oförglömlig refräng och så mycket snickarglädje i form av Phil Spector-bas, ELO-stråkar, och hela regementen av flöjter, oboer och klarinetter att man måste jubla.
Lika ofta vacklar de fram mellan music hall och dåligt belysta Brel-bakgator. Men även i sådant dunkel besitter Duke Special en optimistisk bestämdhet, ”The sun will rise once more – she’d better”, och trumpeterna som tränger sig fram bland klarinetterna och klockspelen funkar ett effektivt ledljus. Det är aldrig mindre än svulstigt, men med stilsäkerhet och innerlighet ror Duke Special projektet i hamn.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
