Deras debut för åtta år sedan styrdes av ett strängt dogma, att skriva, spela in och ge ut en låt varje onsdag, oavsett hur nöjda de var med den. När Joel Segerstedt and Daniel Söderberg nu hittat tillbaka till varandra för ett andra album är dogmat snarare ”inget dogma”, och de beskriver att precis allt är tillåtet.
Men ärligt talat är ramarna ändå givna. Avfall må ha en hardcorepunklåt som matchar bandnamnet i Discharged, men annars är kärnan här postpunk och mörk synt som det lät för drygt 40 år sedan. De tillåter sig att växla språk som de har lust, och på svenska påminner La Marchesa till att börja med om Tredje Mannen och sedan tidiga Imperiet, och Mental Asfalt 1921 hade kunnat vara vilken tidig Stranded-singel som helst. Oförsonliga The Hate arbetar med postpunkens hela stora mörka elektriska ljudbild, och släpiga Natten är ännu mörkare.
Vielleicht, Wie Ein Speer är en luftig men ödesmättad synthserenad, på tyska som sig bör i sammanhanget, och samma språk återkommer sedan i drum’n’bass-industriella The Mills, tillsammans med de inklippta filmdialoger som var ett måste för varje postpunkband med självktning.
