Att David Byrne var ett geni stod klart långt långt innan Jonathan Demmes konsertfilm Stop Making Sense med Talking Heads 1984, men med den blev det tydligt att genialiteten inte bara handlade om musik och lyrik utan i lika hög utsträckning om att skapa en liveupplevelse långt utöver allt annat.
Att David Byrne vid 74 års ålder fortfarande idag inte bara har kvar all den genialiteten utan till och med har utvecklat den delen som handlar om liveupplevelsen flera snäpp ytterligare är inget annat än sesationellt. Med sitt stora blåklädda band med undantagslöst sladdlösa och bärbara instrument på en i övrigt tom scen fick han som Rosendals trädgårdsfestivals avslutning oss att känna oss övertygade att även mindre engagerande sena sololåtar hade samma kaliber som de odödliga Talking Heads-låtarna.
Den hyperfunkiga basisten Kely Pinheiro var allra vassast i bandet, Air var konsertens mest otippade Talking Heads-låt och And She Was fick den mest öppenhärtiga bakgrundshistorien, och bugningen till Arthur Russell inför Psycho Killer var elegant och värdig.
Tillsammans var det sommarens och kanske årets konsertupplevelse.
1 Heaven / 2 Everybody Laughs / 3 And She Was / 4 Strange Overtones 5 Houses in Motion 6. (Nothing but) Flowers 7 This Must Be the Place (Naive Melody) 8. What is the Reason for It? 9. Like Humans do 10. When We Are Singing 11. Independence Day / 12 Slippery People / 13 Air / 14 Psycho Killer / 15 Life During Wartime / 16 Once in A Lifetime / 17 Everybody’s Coming to My House / 18 Burning Down the House
