Aethermead är Of Montreals tjugonde album, och Kevin Barnes firar bandets 30-årsjubileum i år. Det har varit en ofta skumpig färd där infall ibland har givits orimligt stor uppmärksamhet, som perioden med med levande hästar på scenen, men här är det sammanhållet, fokuserat och ofta strålande bra.
Sedan nyligen omlokaliserad från Vermont till Brooklyn behandlar Aethermead Kevin Barnes brutna relation med både sorg och bitterhet och med revanschlystnad och rentav frustande lust. Det finns knappt några spår alls av Of Montreals synthperiod på ett album som med full instrumentering rör sig mellan det stilla och försiktiga och det mer högljutt rockande.
På albumets första halva dominerar sånger för akustiska gitarrer, försiktiga touchar på cymbaler och milda pianoslinor, som i Listen to Music and Cry, där Kevin Barnes öppenhjärtigt berättar hur han hanterar sorgen efter uppbrottet. Wanting on Air är en soft poplåt om kändisskap med snyggt jazzig underton. ”You wrote ’The Sad Girl’s Guide to Break Up and Staying Angry’, it’s your wont to take things badly” väser han mellan svordomarna i dynamiska Lacan in the Family, medan Hack It Up är en djupt vemodig besviken ballad.
Men med Take the Form med kraftfullt komp och en framträdande sologitarr blir det larmigare och mer konfronterade. Having A Moment har en flummig 70-talsgroove och en direkt konfrontativ text, och i den effektivt snabba och skräniga popsången When blir han mycket explicit när han helt utan spärrar vänder sig till sitt ex och förklarar att han varken vill ingå i hens sociala nätverk eller starta ett band med hen, utan har mycket mer prosaiska avsikter. ”I just wanna fuck you again / When can I fuck you again?”
Om man reagerar och tycker att det är lite cringe är Kevin Barnes den första att skriva under på det. Now We Cringe at the Thought konstaterar han sammanfattande mot slutet av det album som är lika självutlämnande som utmärkt.
