Efter jubileumsturnéer för de 20-årsfirande albumen Transatlanticism och The Postal Services Give Upsäger Ben Gibbard och hans band att de drivit ut de nostalgiska demonerna ur kroppen och kan fokusera på nuet och framtiden. Men deras nu låter inte så långt från deras då, med pop som börjar i The Beatles och omedelbart krånglar till det i arty riktningar, som i smarta Punching the Flowers.
Men även om de fortfarande gärna spelar amerikansk alternativrock som den lät i börjat av milleniet låter det fortfarande aktuellt. Numera bottnar det kanske mer i XTC än som tidigare The Smiths, men vilketdera är deras pop distinkta i Stone over Water och i Riptides som inleds synthigt och gradvis blir mer elektrisk och taggig.
Särskilt väl fungerar det just när det finns ett sådant vassare sting i gitarriffen, som i snabba How Heavenly the State och i Envy the Byrds där Gibbard också snglar i riktning Sparks för sångdetaljer. Då bekymrar man sig inte alls över att 2026 låter som 2006, och skulle även 2046 låta så funkar det med.
