När instrumentalisterna som utsetts till musikhögskolans kursettor samlas för att skapa brukar det finnas anledning för den som som inte själv är teknisk virtuos att hålla sig långt undan. Men på tre tidigare album har Dina Ögon visat att det med olika temperament och musikaliska preferenser tillsammans går att hitta en melodisk balans där skicklighet inte blir ett självändamål och där dynamik och känsla prioriteras framför uppvisning.
Sådana finesser sticker fram i stuckaturen, men mer än tidigare har de vävt ihop sina influenser från jazz, avancerad popkomposition, svensk schlagerjazz, yachtrock och slick soul till ett eget uttryck, och breder ut sig över ett helt dubbelalbum av sammanhållen och enhetlig sofistikerad men varm pop. Resterna av spretighet från förr är nästan helt bortslipade, och Människobarn har alla förutsättningar att fungera som välkurerad bakgrund för parmiddagen för den som önskar det, som lördagsunderhållning i SVT för andra, på högre volym som elegant lush soulpop för finsmakare och – jodå – som mästarprov för musikatleter.
Men för att nå upp till den nivån med mästare och sannolika förebilder som Monica Z, Jojje Wadenius eller Monica Dominique i Gals’n’Pals är det fortfarande en väsentlig dimension som saknas. För även om Anna Ahnlund sjunger med en intensiv närvaro i all sin tekniska briljans, och hanterar såväl antydningar av vispop som jazz med scatsång i Juvel, så har hon faktisk inget vettigt att sjunga.
För de lyriska kvaliteterna är inte i närheten av de musikaliska, det är såpass illa att det kontinuerligt skaver och stör. Texterna på Människobarn är en ordsallad av meningslösheter, upprepningar, plattityder och bokstavligen navelpillande, och herregud vad man önskar att Dina Ögon hade en egen Beppe, Hasse&Tage, Andreas Mattsson eller Barbro Lindgren att luta sig emot för att ge Anna Ahnlund något substantiellt att sjunga. Det hade lyft Människobarn flera snäpp.
