Med ett röstspektra från djup baryton via stark Roy Orbison-tenor till skör falsett och med en scennärvaro där han upprättar ögonkontakt med varje person i rummet är Tyler Ballgame på väg från att vara det mest omtalade namnet på Los Angeles livescen till att vara årets mest givna gedigna succéer. Men bakom hans lustfyllda glädjetjut finns en historia av depression, självtvivel och isolering.
Hypen kring Tyler Ballgame har vuxit för varje singel, och inte sedan Jeff Buckley har en debutant väckt sådan uppståndelse enbart med sin röst. Men jämförelsen haltar, för trots sitt spektrum är Tyler Perry – som mannen bakom artistnamnet egentligen heter – inte intresserad av röstakrobatik eller poetiska utsvävningar. Musikaliskt söker han i stället autenticitet och gedigna melodier, och röstmässigt ligger hans fokus på närvaro och intensitet, med tidlösa croonerkvaliteter.
Men hans röst är inte hela förklaringen till hur snabbt uppståndelsen eskalerat. För varje svartvit liveupptagning från de LA-klubbar där han först sjöng under open mic-sessioner, och sedan snabbt fick residens med sitt tighta band, har intresset vuxit. Tyler Ballgame har en scennärvaro som är extraordinär, och han upprättar nära nog en personlig relation med var och en i publiken.
Det har inte alltid varit så. För trots att han är uppvuxen med musiken och studerade vid en av New Yorks mest prestigefyllda musikutbildningar var han under många år på väg ner i ett allt djupare svart hål av passivitet, weed och depression i barndomshemmets källare.
– Mamma var musiklärare och har alltid sjungit opera och klassiskt i stora körer runtom i delstaten. Så länge jag kan minnas har vi sjungit och lyssnat på alla möjliga sorters musik tillsammans.
Tyler studerade låtskrivande och sång på Berklee College of Music under flera år.
– Jag tog ingen examen, men jag lärde mig mycket och träffade många bra vänner. Jag brukade säga att det var lite som X-Men, som en mutantskola. Folk kunde verka helt normala och sen får de ett instrument i handen och man bara: oj, herregud. Där är man omgiven av musik, musik, musik.
– Men jag var inte särskilt fokuserad. Jag höll mest på och tramsade runt, gjorde collegegrejer och hängde med mina vänner. Om jag inte ville gå på en lektion så gick jag bara inte, och om jag inte ville göra läxan så gjorde jag den inte. Mycket av den där avancerade jazzen eller musikteorin tog jag inte riktigt på allvar. Jag tyckte att det var ganska överflödiga grejer.
– Jag ansträngde mig verkligen i låtskrivarkurserna, poesi, kreativt skrivande, engelska och performancegrejer.
För Tyler blev det också startpunkten på en flera år lång depression.
– Det började då, och sedan blev det värre.
Att Tyler fastnade för artister som Nick Drake och Elliott Smith hjälpte inte situationen.
– Jag mytologiserade Nick Drake och romantiserade berättelsen om honom, och den är ju väldigt sorglig. Men musiken är så vacker och overklig. Jag tror att det är naturligt att mytologisera personen som skapar den, och hans depressiva beteende. Det är farligt för någon som är lagd åt det hållet.
Hur tog du dig ur depressionen?
– Jag flyttade hem igen efter ett par år och gav ut ett album som jag hade lagt alla mina pengar på och jobbat jättemycket med. Nick Drake-grejer, med öppna stämningar på gitarr och sånt, under namnet Ralph Waldo. Det skulle rädda mig från min situation i livet. Men det hände ingenting med det albumet. Och när det inte gjorde det så knäckte det mig på ett sätt som gjorde att jag kunde komma vidare.
– Sedan hände pandemin, och det var som att den tog bort en del press. Det blev en naturlig paus. Plötsligt tvingades hela världen leva som jag levde: aldrig lämna huset, bara stanna inne och sova hela dagen. Världen krävde ingenting av mig. Det lät mig stanna upp och fråga mig vad jag egentligen ville göra, om det inte fanns några gränser. Det visade hur skört allting var, och att det egentligen inte finns så många regler. Man kan göra vad som helst, så långt ens vilja och förmåga kan ta en.
– Jag förstod så mycket tack vare att jag jobbade med en fantastisk terapeut under flera år. Jag gjorde ett personlighetstest och upptäckte Eckhart Tolle. De tre sakerna tillsammans bröt mina tankemönster och befriade mig. Jag kunde se mig själv för första gången, och det tog mig verkligen ur den nedåtgående spiral jag befann mig i och satte mig på den väg jag går i dag.
Hittade du en tydlig väg redan där och då, eller var det en känsla av oändliga möjligheter?
– Jag tror att det befriade mig från mycket av det självdestruktiva jag höll på med, och då var jag tvungen att faktiskt försöka. Det tog sig uttryck i att jag flyttade till en stad där det fanns ett community av konstnärer och en industri, en låtskrivarindustri, där jag kunde göra det jag är bäst på och göra det till mitt yrke.
Tyler sökte och fick ett kontorsjobb i Los Angeles och tog det som en ursäkt att byta kust och landa i Venice Beach.
– Det är definitivt en speciell plats. Det är vackert och fullt av energi. Också mycket mörk energi, mycket hemlöshet och en sorts ”ramlat av världen”-energi. Men jag höll mig mest för mig själv och började träffa likasinnade. Jag tog god tid på mig och hittade till slut mina människor.
Vägen till dem gick via modet att ta chansen att sjunga vid open mic-tillfällen runt om i staden.
– Så träffade jag en producent och vi gjorde en liten EP tillsammans. Det ledde till att jag blev presenterad för producenten Ryan Pollie. Han är lite som ett nav i ett musikercommunity där och bidrar till att många träffar varandra genom att hänga med honom. Genom att göra gratisspelningar på klubbar och sätta ihop ett band att spela med träffade jag så många. Och när man är på väg någonstans och det förr eller senare kommer att hända, då vill folk hjälpa en. Folk vill hjälpa människor som hjälper sig själva.
Samtidigt fanns där en känsla av konkurrens, som Tyler Ballgame beskriver som positiv.
– Jämfört med scenen på andra ställen tycker jag att det är ganska stöttande i LA. Men det finns också lite vänskaplig konkurrens. Man blir inspirerad när man ser någon göra ett grymt framträdande. Om någon ger ut en fantastisk skiva vill man gå hem och jobba. Då tänker jag att mina låtar måste bli bättre. Det är en del av varför man flyttar till en stad, att den har ett starkt kulturellt nav. Det finns människor här som gör musik på en väldigt, väldigt hög nivå. Och jag vill göra det de gör. Och kanske kan jag en dag spela på den här lilla klubben, om jag jobbar tillräckligt hårt nu.
Så vad snappade du upp? Vad tog du med dig från andra du stötte på?
– Till exempel såg jag Will Fox – som är min vän nu – spela på en liten scen. Han är en fantastisk artist, som låter som Nick Drake möter Radiohead möter Caetano Veloso. Det var första gången jag kände att wow, jag är på rätt plats. Samma kväll gick jag och min vän in i studion vid typ två på natten och spelade in Sarah, en av de första singlarna jag släppte. Vi var fortfarande i rus efter att ha sett den där spelningen, hur någon kunde tysta ner en högljudd bar. Alla var tysta och lyssnade, verkligen lyssnade.
– När jag spelade i Rhode Island var ingen där, och ingen ville lyssna om de inte var fulla och ville höra hits av Steve Miller Band. Men här stod någon och spelade mjuk, introspektiv, briljant sammansatt och framförd musik. Och det var ett rum fullt av människor som lyssnade.
Det är en beskrivning som passar minst lika bra på Tyler Ballgames musik. I hans band finns musiker som han har en lång relation till, och de spelar tight och känsligt med en underliggande groove. Här finns inget digitaliserat, och albumet är analogt inspelat på band enligt gamla tekniska modeller. Autenticitet är viktigt.
– Det är mer intressant för mig om det är på riktigt, om det är ett artefakt av en plats i tiden och av människor som gör saker tillsammans. Det känns mer mänskligt, och den sortens autenticitet finns i all musik jag älskar. Det är sådant som får mig att känna något. Mycket modern musik erbjuder inte riktigt det för mig. Jag känner inte den sortens själ i mycket modern musik, och därför lyssnar jag inte på den.
Men viktigast av allt är Tyler Ballgames röst och sätt att sjunga. Lagren är många och spektrumet verkar nästan oändligt, från djup Elvis-baryton i You’re Not My Baby Tonight till högsta falsett. Jämförelserna med Roy Orbison har följt honom ända sedan han började uppträda i LA.
Den gropen grävde du åt dig själv, genom att du valde att sjunga just Roy Orbisons Crying vid dina open mic-uppträdanden.
– Haha, jo, säkert. Men jag tar sådana jämförelser som en stor komplimang. Han är en av de största och mest älskade sångarna, och man hör inte så många som kan göra det han gjorde. För mig handlar det inte om att härma, utan mer om att det ligger i linje med min klassiska tränade appoggio-teknik och bel canto-sång, blandat med min kärlek till 60- och 70-talsmusik. Det är ett naturligt flöde.
Finns det en risk med alla jämförelser med Orbison, Lennon och Harry Nilsson?
– Ja, jag tror att det kan bli en fälla. När man hör en låt för första gången befinner man sig i ett väldigt rent mottagande. Men egot vill på något sätt slita loss det från den där vackra platsen och dra in det i ”åh, det låter som det här”, så att man kan förstå det. Eller stoppa in det i ett fack: ”okej, jag lägger det i den här lådan här borta, jag gillar sånt, så jag gillar det här” – i stället för att bara ta emot konsten. Jag gör också så. Men jag försöker kämpa emot det.
Tyler Ballgame har utvecklat en särskilt intensiv scennärvaro. Tidigare lyfte han konsekvent sina handflator mot publiken, och fortfarande söker han konsekvent ögonkontakt med sin publik.
– Grejen med handflatorna uppåt kom egentligen från en kurs om scenskräck på Berklee, där läraren föreslog att man kunde hålla händerna så för att avväpna, att kapitulera. Numera använder jag händerna mer för att gestikulera och uttrycka mig. Men jag försöker ha ögonkontakt och vara medveten om att det finns människor framför mig, att de tar emot mig när jag ger mig hän. Jag läser uttrycken i deras ansikten. Det pågår ett utbyte, och i det vill jag vara närvarande.
I Sing How I Feel sjunger du till och med ”look into my eyes and you see it for real”.
– Ja. Jag är rå och ärlig, och jag älskar att göra den låten tidigt i setet. Det är mitt sätt att säga att det här är det enda jag kan göra. Jag kan bara sing how I feel. Jag är satt på den här jorden för att göra det här. Det här är mitt liv nu, och det finns en verklig kraft i att skriva ord och sprida dem ut i det kollektiva medvetandet.
– Om jag skriver ”fuck off, allt suger, fuck det här, alla ska dö”, och sedan går ut och sjunger det in i medvetandet, då är det energi som sprids. Om jag sjunger om kärlek, kontakt, desperation och glädje, då är det det jag sänder ut. Så jag tror att det finns en kraft i det.
Många sångare undviker snarare ögonkontakt med publiken, både för att det är svårt och kanske också för att det kan kännas konfronterande.
– Det kan vara obekvämt, men jag är inte rädd för att vara obekväm. Det kommer också från den där kursen om scenskräck. Om du har scenskräck så tänker du på dig själv, på hur du uppfattas. Men jag är inte rädd för att se löjlig ut längre, att vara fånig eller att bli bedömd.
I många låtar, både live och på albumet, kan du inte riktigt avhålla dig från att brista ut i små glädjetjut mitt i sången. Det är väldigt fint.
– Jag tror att det bara är… det är bara kul. När man är helt inne i det. När man är förlorad i det. Som ett litet lyckovrål eller något.
