Erfarenheter av och föreställningar om Langhorne Slim som akustisk trad-americana och folk får du kasta ut genom fönstret. ”We’re gonna rock and roll tonight” bestämmer han redan från starten i inledande Rock and Roll, i en stor snygg powerpoplåt med fotbollskör, glamgitarr och boogiepiano. Sedan gör han huvudsakligen just det, och han har ganska kul på vägen.
Producerad av Sam Kiszka från Greta Van Fleet gör han Strange Companion som muskulös rock med 1970-talsattityd, och i samma epok rör sig även Haunted Man och snällare Possesive. Så gör han utflykter i öknen i Rickety Ol’ Bridge, där Morriconekaraktären förstärks med smattrande kastanjetter, och On Fire har en doowop-sentimental och kitchsnygg trivsamhet. Loyalty siktar ända mot The Sonics-himmelen, och när den når den ursprungliga slamriga garagerockens trädtoppar är det inte fy skam.
I till exempel Dream Come True finns spår av banjos, men även den girar sedan vidare i popigare riktningar med intensivt handklapp, pålagt publikjubel och ett framväxande stråkarrangemang. Även Dance on Thru börjar i hans invanda akustiska uttryck men blommar med en virvlande stråksektion ut till en stor folkhymn.
Bara i Stealin’ Time faller han helt tillbaka mot den akustiska visan, med en vemodig fiol i kontrast mot munter fågelsång. Här tangerar hans tenor Jimmie Dale Gilmours, och den är en av skivans mest genuina och också starkaste. The Dreamin’ Kind är nog inte egentligen att betrakta som ett nytt vägval utan snarare som en tillfällig lustfylld dröm om en annan tillvaro.
