Man skulle ha både förståelse och visst överseende med formdippar från ett band som släpper nya album typ varannan vecka, som när nu Guided by Voices släpper 42:a album och hinner med 15 nya låtar på 38 minuter. Men Robert Pollard står över sådant och envisas med att bara dela med sig av högkvalitativt material, här en mix av nyskrivet och gamla låtar som inte inte varit högprioriterarde i inspelningsstudion förrän nu. Det ger ett komplett och fokuserat album fullt av borde-vara-hits av olika karaktär, med de omedelbara popkrokarna och en skarp och distinkt taggig elektrisk gitarr som röd tråd.
Med de konstanterna finns här klingande elektrisk gitarrpopdängor som i Lucy’s World och Our Man Syracuse, och här finns Dinosaur Jr-popskrän i Xeno Urban och strålande larmig Hüsker Dü-pop i (You Can’t Go Back To) Oxford Talawanda. A Tribute to Beatle Bob låter som The-Who-via-The-Jam och Phantasmagoric Upstarts ännu tydligare The Who-refererande. Lägg till det en dos Syd Barrett- psykedelia i Mother John, där låtens huvudperson innan han förs bort för gott doppar en viss kroppsdel i sina frukostflingor, med den stilla reflektionen att ”It’s a good thing it wasn’t his coffee”.
Det är svårt att svara på om Thick, Rich & Delicious är bland Guided by Voices fem eller ens tio bästa album, men det säger mycket mer om bandets lägstanivå. Att det är ett indierockalbum som de flesta andra band skulle räkna bland sina absoluta toppar är utom tvekan.
