I augusti stod Mavis Staples på Way Out Wests största scen, 86 år fyllda. Hon hade en besvärande hosta, men ändå mer livskraft och kampvilja än resten av festivalen sammanlagt. Som liten satt hon i Martin Luther Kings knä, och med Staple Singers sjöng hon på hans möten, men den soliga dagen i Götebrorg 2025 ville hon inskärpa hos oss att medborgarrörelsen inte är ett historiskt fenomen. ”The struggle is still alive” förklarade hon, den är kanske till och med viktigare nu än någonsin, och hon är fortfarande beredd att gå i täten. Kanske är hon det sista vittnet från då, och samtidigt den främsta aktivisten här och nu.
Hennes vänliga och humanistiska budskap präglar hela Sad And Beautiful World, från en stllla akustisk men fortfarande dramatiskt laddade tolkningen av hennes gamla samarbetspartner Curtis Mayfield optimistiska samexistensvädjan i We Got to Have Peace via nyskrivna Human Mind som är en klassisk soulballad med delikat återhållna blås, där hon först visar upp allt det hemska i samtiden och sedan ber Gud välsigna den den mänskliga hjärnan som det ändå finns så mycket gott i.
På några ställen är hon mer personlig här, som i hyllningen till hemstaden i en tolkning av Tom Waits Chicago. Hon sjöng den i avskalat men mäktigt format på Göteborgsscenen i somras, och här får vi den i en ännu mer laddad studioversion, dovt suggestiv och med en annan av stadens söner – Buddy Guy – som en av hedersgästerna intill Derek Trucks.
Beautiful Strangers av Kevin Morby är ännu mer subtil när Mavis Staples laddar den med underliggande gospel-kraft, och hennes gospelrötter är påfallande också i countrystandarden Satisfied Mind. Med Hard Times av Gillian Welch når hon närapå The Weight-kvaliteter, och hade varit en dröm att höra Mavis Staples sjunga den som duett med salig Levon Helm. Men som substitut passerar här istället en imponerande parad av Bonnie Raitt, Jeff Tweedy, Katie Crutchfield, MJ Lenderman och Justin Vernon i sångerna.
Den underliggande och hårt hållna revanschlusten och kampviljan bubblar över på några ställen, som i Mavis Staples intima och samtidigt ilskna tolkning av Leonard Cohens sena mästerverk Anthem. Men egentligen tror Mavis Staples innerilgt på förståelse och förlåtelse snarare än konfrontation. Avslutningen med en fet soultagning av Everybody Needs Love blir i Mavis Staples famn förstås blir ett allmängiltigt intensivt kärleksbudskap av universell karaktär, med en styrka som skulle få de allra hårdaste svart förkrympta hjärtan att smälta. Och när den tonat ut och eftertexterna rullat slut bjuder Mavis Staples på ett sista hjärtligt skratt innan skivan är slut.
Mavis Staples en de största och viktigaste rösterna musikvärlden någonsin har fått uppleva, och hon har gjort fullpängsalbum förr, under decennierna flera stycken till och med. Men att den rösten fortfarande är lika stark, mäktig och angelägen idag på Mavis Staples senhöst är inte bara ett mirakel utan en ynnest och en gåva. För det är vi så djupt tacksamma att det inte finns ord för att uttrycka det.
