På doktor Ade Blackburn Benways klinik är det mesta som vanligt. Dit söker sig enbart kufar och original, och i väntrummet sitter ett sällskap långhåriga krauttyskar, en argsint gammal 78-punkare från King’s Road och en överdrivet munter synthpopare i för stor kostym och korpsvart lugg. I ett hörn hukar till och med en man med ormar istället för fingrar, och upprepar samma gamla gitarrfigur som på The Residents Commercial Album gång på gång. Sterling Morrisons evigt osaliga ande svävar omkring som han har gjort i det här väntrummet sedan förra århundradet.
Kliniken och i synnerhet Dr Blackburn Benway är en manipulatör och en koordinator av symbolsystem, en expert på alla faser inom förhörsteknik, hjärntvätt och tankekontroll. De använder samma verktyg som alltid, med malande bas, monoton gitarr, frenetisk orgel och alla upptänkliga slagverk som standardutrustning. På de stora silverbrickorna finns förstås en mängd odefinierbara föremål till synes utvalda enbart för sin skramlande funktion, och om det skulle behövas mer handfasta metoder är den kliniskt exakta synthen och en långt mindre exakt melodica alltid inom räckhåll.
Med andra ord är det som upplagt för effektiv auditiv lobotomi. Men det finns en skillnad. Kanske är det den oförutsedda uppmärksamheten och Grammy-nomineringen härom året som gjort dem försiktigare, för personalen verkar slö och ointresserad. Orglar och gitarrer blir aldrig hypnotiska utan bara sövande, trots att doktor Blackburn Benway som hans assistenter till och med kostar på sig punkexplosionen WDYYB och några poppiga leenden. Uppträdandet har blivit artigare, för att inte säga inställsamt, och det känns som om hela kliniken saknar engagemang.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
