(Dubbelrecension med Norah Jones – Come Away with Me)
Norah Jones låter inte som den albumdebuterande 22-åring från Brooklyn hon faktiskt är. Hon vet att hennes publik inte består av jämnåriga, och flörtar ohämmat med de medelålders män som skivan riktar sig till. ”Lines on your face doesn’t bother me”.
Bakom en stor del av den säkerhet och trygghet som kännetecknar Come Away with Me ligger Arif Mardin. Efter att ha producerat Dusty Springfield, Laura Nyro, Roberta Flack, Jackie DeShannon och Carly Simon kan han titulera sig världsledande på området jazzinspirerade vokalissor. Norah Jones hjälper han till en skiva som ligger nära Carole Kings Tapestry, om inte i kvalitet så åtminstone i uppbyggnad.
Med mjuk men bestämd röst sjunger Norah Jones gitarrbaserade visor och försiktig jazz, mest original men också Hank Williams Cold Cold Heart. Att hon lärt sig Turn Me On genom att studera Nina Simone är tydligt, men än har lovande Norah Jones långt kvar till förebilden.
I jämförelse är Cassandra Wilson är en dekorerad veteran, och låter som det. På Belly of the Sun är hon mer avslappnad än någonsin. Här finns inga stora ambitioner liknande hennes lyckade projekt med nyskrivna texter till Miles Davis-tolkningar härom året. Istället fortsätter hon skapa ett luftigt akustiskt blueskomp med bongos, som ger henne utrymme att leka med standards som Wichita Lineman, The Bands The Weight och Mississippi Fred McDowells You Gotta Move i långsam gospeltappning.
Idag är Cassandra Wilson inte långt efter en gammal hjälte som Betty Carter, särskilt i suckande pianoblues som Rock Me, Baby. Även när hon gör renodlad blues är Cassandra Wilson ohotad bland samtida jazzsångerskor, men Norah Jones visar att det finns goda hopp för återväxten.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
