25 år efter att Cabaret Voltaire samlade ihop sig precis lagom mycket för att kunna spela in sina ljudexperient på Voice of America är det fortfarande oerhört provocerande musik som inte skyggar för förfulning, svetsloppor, barlagda armeringsjärn, dissonans och monotoni, spruckna baselement och billiga synthar. Men det är samtidigt musik som belönar den som tål att bli skitig och som orkar gräva längst ner i containers. För när man skrapar på ytan, först på synthljudens ärgning och sedan på maskinernas dån, är Voice of America samtidigt i botten en samling vackra låtar med rytm och monotoni som vapen och camouflage.
Med Mattias Alkbergs nya soloroll som landets ledande musikrörelsepunkare och Jari Haapalainens som Sveriges mest eftersökte producent behöver The Bear Quartet inte bevisa att de kan punk och pop. Men det spretande atonala som alltid funnits hos The Bear Quartet, i större eller mindre utsträckning, har inte funnit alternativa ventiler, och därför är deras tolfte (!) skiva The Bear Quartets egen Voice of America. De första lyssningarna låter Saturday Night bara burkig, slarvig och meningslös på alla tänkbara sätt.
Men när öronen vant sig vid oljudet börjar man hitta andra bottnar. Det är inte bara en provokation – även om det väldigt mycket är en provokation – det är också en modern ljudskulptur som får Sonic Youths avantgardistiska ep-stickspår att verka konventionella. Vännerna i The Concretes har Diana Ross men The Bear Quartet har hela Supremes och den röjer tre gånger så hårt.
I Know My Owner blandar synthar, visselpipor och skrällande Sonic Youth-gitarrer med Residents-röster så förvrängda att det knappt går att urskilja att det är röster överhuvudtaget. I Speak Much English väver en kakafoni av motorsågar, Bad News-gitarrer och inklippta marschorkestrar (att kalla det ”sampling” är för mycket sagt). Rytmerna mals fram på On-Birds-leksaksslagverk, av trummaskiner som var state-of-the-art för 20 år sedan men knappt skulle vara möjliga att kränga i Happy Meal-paket idag, eller via, om jag hör rätt, en simpel Prince-sampling.
En sådan skulle kunna åstadkomma att Saturday Night lever längre i domstolen än i skivaffären. Det vore orättvist. För bakom all utpräglad fulhet gömmer sig veka och försvarslösa melodier, som trots The Bear Quartets omilda behandling verkar känna sig älskade och trivas med tillvaron.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
