Magsjuka. Diarré. Vem man än pratar Kairo med är det den första associationen som dyker upp, och alla har egna huskurer att föreslå. Så när Sandra och jag skolkar från släktens julfirande är vi fullastade med Apotekets koltabletter, Hälsokostens yoghurttabletter och våtservetter, tillsammans med råd om att undvika kött, grönsaker, allt som kan tänkas innehålla mejeriprodukter eller vatten och framför allt de bakteriebärande sedlarna. Hur vi ska undvika svältdöden utan allt detta har ingen receptet mot.
Vi tar taxi från Kairos internationella flygplats in mot centrum. 1973 års Renault är alla taxichaufförers utvalda modell, och bilbegreppet har reducerats till sin mest grundläggande idé om motor och fyra hjul, med fyra pinnstolar att försöka hålla balansen på. Man förhandlar resans pris innan man sätter sig i bilen, och under vår Kairovistelse händer det lika ofta som vi demonstrativt går vidare till nästa bil att taxichauffören matchar vår strategi och rivstartar över våra fötter när han tycker utgångsbudet är på fel nivå. Det hjälper att Sandra talar arabiska, och vi betalar aldrig mer än £15, ca 20 kronor, för en taxiresa. Å andra sidan måste vi då stå ut med att chaufförer under första halvan av turen svär över att vi enats om ett alldeles för lågt pris.
— Kolla, han är ju uppenbarligen europé. Han borde betala minst £50.
Ambassador Hotel på Sharia 26 July är ett helt ok mellanprishotell. Efter prutande landar vi på 240 kronor för ett dubbelrum mot gatan på tionde våningen. Den enda avigsidan är att det ska visa sig att merparten av nattlivet inte försiggår på klubbar, och Sharia 26 July är stadens festgata nummer ett. Vid den nattöppna bion samlas stadens ungdomar för att titta på varandra och kanske på film, och eftersom de inte ryms på trottoaren läcker festen ut i gatan där bilisterna tutar än mer irriterat än normalt. Ungdomarna bryr sig inte utan jublar och sjunger obekymrat natten igenom.
De nattklubbar som finns, företrädesvis på båtar vid Nilens strand, riktar sig så gott som helt och hållet till utomegyptiska businesstyper, även om en och annan nyrik egyptier med sitt entourage kan ses beställa en flaska av det lokala champagnesurrogatet.
Ännu svårare är det att hitta subkulturer. Att odla till exempel ett hiphopintresse är något som är väldigt få förunnat i en stad där så gott som alla måste jobba häcken av sig för att ha råd med mat, och alla, oberoende av ålder, lyssnar på samma habibi-hits. Festar gör man som i hela Mellanöstern familjevis, med spädbarn, tonåringar, mostrar och morföräldrar i en salig röra.
Vi skyndar till Alfi Bey på Sharia El Alfi 3, som inte förändrats sedan det öppnade 1938. Till och med hovmästaren verkar ha hängt med sedan dess, men inredningen i kolonialt vitt och ljust trä är påfallande stilig, och det grillade köttet är gudomligt. På menyn står bara kilopriset, och det är helt ok att beställa ett kvartskilo spädkalv på spett och lika mycket lammfärsbiff. Kalven på en bädd av bladpersilja är så delikat att vi helt enkelt är tvungna att beställa in ytterligare ett halvkilo, och vi kombinerar med ris, baba ganouj, och en delikat taboulleh som får oss att glömma all bakterieförsiktighet.
Men ett glas vin till maten kan vi inte få. Alkohol är mycket privat och serveras bara på femstjärniga krogar och internationella hotell, förklarar hovmästaren obekymrat men lätt överseende. Vi är ändå på jakt efter något starkare än Coca Cola, och på en bakgata bakom Sharia 26 July hittar vi efter idogt sökande en av stadens få off licenses. Först häpnar vi över utbudet, men när vi lutar oss över disken för att titta närmare på etiketterna upptäcker vi att varje etikett är en aning felstavad. På vodkaetiketten har det smugit sig in ett E mitt i namnet, och vi erbjuds en flaska Finelandia. Å andra sidan kostar den bara 50 spänn, så vem är petig?
Första kvällen i Kairo måste förstås avslutas med en bra vattenpipa. På Ramses Hilton röker man den i lobbybaren, medan ett band spelar arabiskspråkiga hits och stadens hårt arbetande kvinnor blottar större delen av sina absurt förstorade behag på ett sätt som skulle få dem ihjälslagna var som helst annars i staden.
Vi föredrar det avsevärt trevligare trädgårdscaféet på samma imperiums äldre storasyster Nile Hilton, där vi röker en pipa med äppelsmak tillsammans med ett glas utmärkt lokal arrak, till tonerna av en lågmäld trio mer inne på Oum Khaltoum än topplistornas senaste trender.
Den riktiga shisha-upplevelsen, så kallar de sina vattenpipor, får man dock på bakgatornas sjabbiga caféer med kakelväggar och sågspånsgolv. Där slår man sig ner i en billig plaststol för en kopp te och en pipa där kolen ersätts så fort det behövs. Räkna med att det tar en timme att röka färdigt, så du kan lika gärna göra som bordsgrannarna och låna ett backgammon-bräde. Mer än 20 spänn lär det inte kosta dig.
Nästa morgon får vi sällskap med en munter man över gatan, kryssande mellan fem accelererande bilar i bredd. Han fnissar åt våra skräckslagna undanmanövrar, och slänger åt oss ett Bangles-råd i förbifarten.
— Walk like an egyptian. Titta stint rakt fram så väjer bilarna och krockar med varandra.
Vi skrattar lättat, och han frågar hur länge vi varit i staden.
— Ett dygn, och ni ler fortfarande? Det bevisar att ni har humor.
Alla vill åt våra pengar, från varje gathörns hjälpsamma män, ivriga att visa vägen till platser du inte efterfrågat, till lyxhotellens bondfångerier. När vi borstar av oss Gizapyramidernas ökendamm i Marriotts lobbybar får vi först varsin öl och sedan ett påpekande att de har en miniminivå om 50 pund per person på notan om man inte bor på hotellet. Vi lägger fram en tia och textar slarvigt vårt påhittade rumsnummer och namn innan vi skyndar iväg, medan tre servitörer runt datorn tvekar över vilket av namnen som är det registrerade efternamnet, ”Carl”, ”Reinholdtzon” eller ”Belfrage”.
Från det centrala torget Midan Tahrir går gatan Sharia Qasr el-Nil. Den, liksom de omkringliggande kvarteren, har olika specialiseringar, med en kilometer skoaffärer, en kilometer herrekiperingar, och det lönar sig att vara hård i prutandet eftersom nästa butik med samma utbud ligger vägg i vägg, med bara ett litet hål-i-väggen för färskpressad juice emellan. Där förvandlar unga pojkar med häpnadsväckande effektivitet berg av alla tänkbara frukter till juice, som serveras i riktiga glas – papper vore för dyrt – att drickas på plats, och kostar mellan en och två kronor. Sådana vitaminkickar behöver vi.
Mer exklusiv shopping sker i de stora hotellens pråliga gallerior. I Four Seasons nya Gizahotell trängs alla stora designers, och Kenzo som inte fick plats öppnade direkt utanför istället. Hotellgalleriorna utgör också bratsens partajarenor. Framåt kvällen har traktens 17-åriga bättre bemedlade tjejer stämt träff i bokhandeln, där det inte går att gå in för parfymdimmorna. När de kindpussat varandra färdigt slår de sig ner på den öppna serveringen, beställer en pizza och en cola och låter sig uppvaktas av de ett par år äldre och lika uppklädda pojkarna.
Annars är buffé utan tvekan grejen i Kairo, och bäst är Sheratons. För 200 spänn kuvertet äter man tills man storknar, och då pratar vi högsta kvalitet. Dignande bord av meze och antipasti, sushi och berg av livshotande sallad till förrätt, oräkneliga varmrätter med kalvkött i alla former, fisk, fågel, grytor och ett superbt saffransris. Försök spara lite plats åt desserter, som förutom ett oändligt utbud baklava, frukt och ost också erbjuder varje tårtvariant man kan föreställa sig och några till.
Nilens motsvarighet till räkkryssningar, med Pharao Cruise som ett av flaggskeppen, gör man dock bäst i att undvika. De presenterar sin buffé som ”en blandning av orientaliskt, asiatiskt och europeiskt”, och den är ett sant mischmasch där inget smakar gott. Vi flyr magdanserska och dervishers sufidans och kastar oss i land så fort båten nuddar kaj igen.
Trötta på den galna trafiken prövar vi tunnelbanan tillbaka. Det visar sig vara både svårt och dyrt. När tåget dundrar in på stationen är det fullproppat, sånär som en vagn längre fram i tåget. Vi rusar och hinner precis in i den innan dörrarna stängs. Då blir det helt tyst i hela vagnen, och allas ansikten vänds mot oss med en blandning av förtjusning och förskräckelse. Visserligen är vi de enda turisterna i tunnelbanan, men reaktionen känns ändå överdriven.
Tills jag plötsligt blir iskall när jag inser vårt brott. Tredje vagnen i varje tåg är kvinnovagnen, har jag ju läst, med hårda straff för den som bryter mot regeln. Jag stirrar intensivt ner i golvet i vad som känns som en evighet men bara är tre-fyra minuter, innan vi stannar vid nästa station och jag kastar mig in i nästa vagn, förhoppningsvis oupptäckt av de många beväpnade vakterna, medan Sandra stannar i kvinnovagnen.
Efter ett sådant trauma behöver vi lite avkoppling. Liksom en handfull snuskigt rika egyptier och avsevärt fler pengastinna änkor från Saudiarabien checkar vi in på Grand Hyatt. Här är det en helt annan planet än två kvarter bort i Kairos stadskärna. När vår taxi inspekterats av bombhundar och k-pistförsedda vakter står bellboys på kö för att bära våra väskor. Det visar sig behövas, eftersom heltäckningsmattorna är djupa som kvicksand.
Lyxhotellen är utpräglade gated communities. Innanför deras metalldetektorer kan man spendera en vecka utan att sätta sin fot på Kairos gator. Här är inte alkohol tabu, och ingen bekymrar sig om de krav på stora kläder på kvinnor som stadens skenande islamisering innebär. Lyxen är nästan illamåendeframkallande men man får offra sig för att se alla delar av Kairo resonerar vi och kliver in i vårt rum på 23:e våningen, med en makalös utsikt över Nilen och till och med pyramiderna från vår altan.
Vid elvasnåret tar vi snabbhissen upp till våning 42. The revolving restaurant är stadens mest exklusiva etablissemang, och tillämpar en strikt klädkod. I min nya måttsydda kostym för under 400 spänn och Sandras klänning slipper vi förbi den kritiskt granskande hovmästaren och placeras vid ett fönsterbord, den enda sortens bord restaurangen erbjuder. Under den närmaste dryga timmen roterar restaurangen i sakta mak 360 grader, och därmed får vi en fullständig och vidunderlig vy över stadens alla delar.
Våra farhågor att det skulle innebära dålig turistfälla visar sig vara helt obefogade när förrätterna anländer. Sandra äter en paprikakryddad rulle av getost och aubergine, och min hummersoppa är exakt så god man föreställt sig att hummersoppa skulle kunna vara, men aldrig fått uppleva. Lagom till våra australiska lammracks med tomatfylld vårrulle respektive två stadiga bitar ankbröst med glaserade frukter och sötpotatis, snurrar vi förbi det öppna köket i restaurangens nav, och nickar belåtet åt kockarna.
Med lokalt bubbel och kaffe med avec landar middagen långt över en tusenlapp, vilket är en astronomisk summa i Egypten. Men den måltiden går inte att hitta till ett sådant pris i Sverige, och definitivt inte med den utsikten.
I lobbybaren får den internationella inramningen de rikaste egyptierna att släppa på sina hämningar och sina imamers stränga påbud, och oberoende av om vi är europeiskt lättklädda eller iklädda burka förenas vi över alldeles utmärkta cocktails. Bilden av det strängt religiösa Egypten får sig sin sista törn när vi efter bara några timmars sömn väcks av telefonen.
— Are you alone, sir? My name is Maryam, and I would like to come to your room to keep you company.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
