Återutgåvor tar sig förunderliga vägar. Vid det här laget har deluxeutgåvorna hunnit igenom en hel del klassiker och börjat skrapa i tunnorna efter mindre självklara verk, och det leder ofta till att mycket underhållande extramaterial plötsligt ser dagens ljus.
The Monkees The Monkees och More of the Monkees (Rhino/Warner)
Monkees två första skivor i såväl stereo- som monoversioner och dessutom med närmare tjugo udda inspelningar vardera är kanske inte världens mest efterlängtade arkivrensningar, men det beror enbart på fördomar. Världens första manufakturerade pojkband backades nämligen upp av Los Angeles tyngsta studiomaffia, med Glen Campbell, James Burton, Hal Blaine och Larry Knechtel, och måttbeställde sina låtar från Neil Sedaka, Carole King och Neil Diamond.
När Sex Pistols lånade (I’m Not Your) Steppin’ Stone från More of the Monkees var de långt ifrån ironiska, och I’m a Believer och debutens Last Train to Clarksville är bara några av diamanterna här.
Enhanced-vågen, när återutgåvorna ”förgylldes” med menlösa CD-ROM-videor som man aldrig någonsin tittade på, har tack och lov dött ut. I stället kommer allt fler skivor som vändbara DualDiscs, med promovideor i DVD-format på baksidan. Som man aldrig någonsin tittar på, inte ens på ett mästerverk som Pere Ubu The Modern Dance (Cooking Vinyl/import).
Blandade artister Stax Profiles (Universal)
Stax-katalogen får ytterligare en överhalning av Universal, med Carla och Rufus Thomas, Albert King, Johnnie Taylor och givetvis The Staple Singers och Booker T. & The M.G.’s. Den här gången är skivornas kuratorer nästan lika viktiga försäljningsargument som artisterna.
Stax-boxarna är fortfarande den bästa vägen in i soul, men initierade genomgångar av Eddie Floyds och framför allt Otis Reddings kataloger, gjorda av Dan Aykroyd respektive Steve Cropper, imponerar stort.
När Warner gör stora delar av katalogen från Rick Rubins American-etikett tillgänglig igen sker det helt utan åthävor. Även om det är trevligt att till lågpris få tillgång till mästerverk från The Jayhawks och Slayer, för att inte tala om The Black Crowes Shake Your Money Maker, hade man kunnat önska sig åtminstone ett par adderade singelbaksidor.
Andra återutgåvor att flytta ihop med
Doc Pomus Blues in the Red (Rev-Ola/import)
I början av 50-talet lade Doc Pomus ner sitt utsvävande nattklubbsliv för att försörja sin familj med Brill Building-låtskrivande tillsammans med Mort Shuman. Det var en karriär som snabbt gjorde honom till hovleverantör åt Elvis, Dion och The Drifters – Viva Las Vegas, A Teenager in Love och Save the Last Dance for Me, för att bara nämna några hits med hans signatur – och som bara en oändlig rad personliga tragedier förmådde krossa.
Innan dess försökte den unge poliodrabbade judiske mannen från Brooklyn efterlikna sin idol Big Joe Turner som USA:s första vita bluesshouter, med bland andra Aretha Franklins favoritblåsare King Curtis i bandet. De inspelningarna har varit nästan omöjliga att få tag på, men nu släpper Rev-Ola allt de lyckats gräva fram.
Blues Without Booze, My New Chick och framför allt den till kärlekshistoria maskerade drogliberala My Good Pott, tillsammans med högvis av jump och storbands-rhythm & blues, är lika mycket en sann njutning som en skandal att vi inte fått oss dem till livs tidigare.
The Cure The Head on the Door (Fiction/Universal)
Efter alla kriser bestämde sig Robert Smith för att ta sig samman och sluta använda The Cure som sin privata terapisoffa. Han plockade ihop ett band som inte behövde brottas med sina instrument och satsade på den sortens pophits han redan visat att han kunde skriva med förbundna ögon och ena handen bakom ryggen.
Resultatet blev New Order-lån som In Between Days och gulligt klaustrofobitrallande i Close to Me, och femton adderade demos förändrar inte skivans ställning som The Cures absoluta höjdpunkt.
Föregångaren The Top, som också släpps i deluxeutgåva, har oförtjänt dåligt rykte. Uppföljaren Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me har å andra sidan oförtjänt gott. Sidoprojektet The Glove Blue Sunshine lyckas förena allt dåligt inte bara från The Cure och Siouxsie and the Banshees utan från hela 80-talet, och gör bäst i att begravas djupt.
Ultravox! Ha!-Ha!-Ha! (Island/Universal)
På den självbetitlade debuten från 1977, som tillsammans med bandets tredje album Systems of Romance också just släppts med varsin uppsättning bonusspår, kunde inte ens Brian Eno hjälpa de vilsna konststudenterna att kryssa rätt mellan Roxy Music, New York Dolls och pubrock.
Redan några månader senare hade de däremot, med låtar som The Frozen Ones, landat i utkanten av punken. Med Hiroshima Mon Amour drog de dessutom upp riktlinjerna för de syntigare varianterna av den postpunk som ännu inte ens stod i farstun.
Captain Beefheart and the Magic Band Shiny Beast (Bat Chain Puller) (Virgin/EMI)
Efter att ha förirrat sig under ett helt decennium slutade Don Van Vliet försöka kommersialisera sin musik och började i stället utforska de vrickade bakgator han en gång kommit ifrån.
När Shiny Beast till slut släpptes 1980 sammanföll det med såväl Pere Ubus och Red Crayolas konstigheter som med det paradoxalt avoga intresse för funk som vaknat hos band som Gang of Four. Resultatet är sympatiskt galet och märkligt lättlyssnat, med trallvänliga små melodier mitt i Howlin’ Wolf-growlandet och jazzansatserna, och är esset i den bunt återutgåvor som just anlänt.
Missa inte heller Doc at the Radar Station eller svanesången Ice Cream for Crow.
