Various Tribute - Badlands. A Tribute to Bruce Springsteen's Nebraska
Sub Pop/MNW
BETYG 3/6
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2000)
Nebraska är resultatet av Bruce Springsteens 30-årskris. Han försökte bearbeta minnen av tidiga uppväxtår hos farföräldrarna medan nyhetssändningar i TV rapporterade om alarmerande arbetslöshet och alltmer utbredd fattigdom i Reagans USA.
När terapin inte hjälpte fick musiken och nattliga TV-filmer fungera som tröst. Charlie Starkweathers och Caril Fugates mordturné genom Nebraska i filmen Badlands inspirerade Springsteen att skriva Nebraska och andra novellsånger om människor i desperata livssituationer, bland dem den arbetslösa bilarbetaren som på fyllan slår ihjäl en människa i Johnny 99. Tre timmars musik, bara sång, gitarr och då och då ett munspel, blev resultatet av sovrumsinspelningarna på en fyrakanalsbandspelare, förhoppningsvis tillsammans med lite sinnesro.
Nu är det dags att slå på stort med en hyllningsplatta, där skivans låtar tolkas i ordning tillsammans med tre sånger som ursprungligen spelades in tillsammans med Nebraska-materialet. Och som alla hyllningsskivor har den ett dilemma att tampas med. Ska man försöka återskapa originalet, och därmed tappa sitt syfte? Vad ska man med oskarpa karbonkopior till? Eller ska artisterna få låta som de brukar? Varför i så fall hylla över huvudtaget?
Hal Willner tog konceptet ett steg vidare på sina Walt Disney-, Charles Mingus- och Kurt Weillskivor genom att ha en vision om slutresultatet och sedan plocka in musiker utifrån sin idé, till exempel Henry Rollins med Don Byron och Chuck D med Bill Frisell. Jim Sampas har samma idé, men är inte lika konsekvent i genomförandet. Han har tidigare satt ihop Kicks Joy Darkness, där han samlade Michael Stipe, Morphine, Steven Tyler och Allen Ginsberg för att hylla Jack Kerouac.
På Badlands hittar vi framför allt yngre beundrare tillsammans med några veteraner. Men man har inte kommit överens om huruvida Springsteen ska tolkas eller återskapas. Därför får vi Ben Harpers och Crooked Fingers försök att härma, medan Raul Malo och Los Lobos låter som de brukar. Deana Carter, Son Volt och Dar Williams söker stämningen snarare än att försöka återskapa, och särskilt Dar Williams Highway Patrolman är alldeles bedårande lågmäld countryrock.
Hank Williams III sticker ut genom att villigt erkänna att han inte alls gillar Springsteen, men han ser sin farfars betydelse för Nebraska och återbetalar med en hillbillyvariant av Atlantic City. Bäst är dock en annan inspiratör. Johnny Cashs I'm On Fire har en pondus som är förödande för alla andra medverkande. Springsteen har alltid varit större som låtskrivare än som artist (minns bara Patti Smith, David Bowie och faktiskt Greg Kihn), och Dar Williams placerar sig härmed i kategorin artister som gör Springsteen bättre än Springsteen. Tillsammans med Johnny Cash utgör hon det främsta argumentet att köpa skivan hellre än att investera i originalet.