Under 2003 slog girigheten alla rekord bland sångare som sett sina bästa dagar. Nya format brukar ju vara ett säkert sätt att bättra på kassan för artister som inte längre presterar spännande nyheter – alla 40-åringar springer benen av sig för att köpa Brothers in Arms eller Stings samlade verk en gång till – men eftersom varken DVD-Audio eller SACD slog igenom var föredettingarna tvungna att hitta andra sätt att få ihop till hyran. Återutgåvor av återutgåvor översvämmade skivaffärerna.
Elvis Costello kämpade hårt för att knipa förstaplatsen på gnidenhetens topplista. Hans första expanderade katalog av återutgåvor hann inte bli komplett innan det var dags att börja om från början och ge ut rubbet en gång till, med en extra CD av outtakes till varje skiva. När den serien nu börjar bli klar har vi bara att vänta på att han börjar om och ger ut varje skiva som CD-box.
Till dess paketerar han lådor fulla av sina singlar i miniatyrer av originalomslagen, och hur mycket vi än suckar över sådana knep är Singles i tre volymer, för en dryg 400-hundring per styck, perfekta påminnelser om att Elvis Costello under många år var den ende som lyckades kombinera rollerna som utpräglad singelartist och lika utpräglad albumartist. Elva–tolv singlar i varje, Alison, Sweet Dreams med b-sidan Psycho, The People’s Limousine och rariteter som en liveinspelad Damned-cover i Neat Neat Neat.
Känner du ingen solidaritet med Elvis plånbok och bara väljer en blir det förstås ettan.
Men det fanns ändå en som var ännu girigare.
Under 2003 släppte David Bowie tre av sina gamla skivor igen, med varsin extra-CD. I paketet Black Tie White Noise(Virgin), den minst gångbara av återutgåvorna, slängde han in en tredje skiva i DVD-format. Livesoundtracket Ziggy Stardust and the Spiders from Mars – The Motion Picture (EMI) kom förstås också som en av årets två separata David Bowie-DVD:er, och för att säkra sin del av julklappsköparnas slantar återutgav han dessutom CD-boxen Sound + Vision(EMI), med ett par tidigare outgivna spår för att få samlarna att köpa den en gång till.
Samtidigt lät han släppa sina gamla hits i houseremixer på Club Bowie – Rare and Unreleased 12″ Mixes (Virgin). Även den yngre generationen borde ju gå att pressa på några slantar.
Redan det hade varit tillräckligt för girighetstiteln. Men för att garantera maximal utdelning på satsat kapital släppte David Bowie – och eftersom han äger sin etikett är det svårt för honom att skylla på giriga pampar – sin nya skiva i tre versioner: en vanlig, en med bonus-CD och en med bonus-DVD.
Därmed fick den som samlar på David Bowie punga ut med närmare 3 500 kronor under 2003, och David Bowie säkrade rollen som Ebenezer Scrooge i BBC:s årliga Dickens-julsaga för resten av decenniet.
Andra retroutgåvor har vi väntat betydligt längre och otåligare på.
Lou Reed, John Cale & Nico Le Bataclan ’72 (Alchemy/Border)
Lou Reed, John Cale och Nico återförenades en enda gång efter The Velvet Undergrounds splittring, och deras gemensamma lågmälda ansträngningar med trions solomaterial och gamla Velvet-favoriter på en liten klubb i Paris har sedan dess varit en bootlegfavorit, trots uselt ljud och trots att hela konserten aldrig funnits att tillgå.
När nu äntligen Le Bataclan ’72 släppts officiellt har ljudet fräschats upp en aning, och vi kan i sin helhet njuta av I’ll Be Your Mirror, Berlin, Janitor of Lunacy och John Cales oförklarligt sydstatsinspirerade boogierock i Velvet-biografiska (?) The Biggest, Loudest, Hairiest Group of All.
Eftersom konserten sändes i fransk TV vågar vi kanske, kanske hoppas på en DVD-variant i framtiden.
Echo & The Bunnymen Ocean Rain (Warner)
Återutgåvorna av Echo & The Bunnymens tredje, fjärde och femte skivor halkade efter de två första i svensk distribution, men nu får vi chansen att återknyta bekantskapen med ett mästerverk som Ocean Rain från 1984.
Med både Seven Seas, My Kingdom och framför allt The Killing Moon, och nu dessutom med en drös livespår och svåråtkomliga singelbaksidor som en extremt flummig All You Need Is Love, är den en av 1980-talets viktigaste popskivor.
Pete Yorn och J Mascis lyssnade lika noga på den som på The Cure, medan andra amerikaner under samma period sökte djupare i den brittiska popmusiken efter inspiration.
80-talets brittiska wimppop har haft tydliga effekter på dagens amerikanska indiescen, och nu finns chansen att få veta hur den påverkade sin samtida amerikanska publik – och samtidigt blev minst lika påverkad tillbaka.
Inspirerad av engelsk tweepop spelade Ric Menck in egna små undersköna popbagateller och skickade dem till sina engelska favoritetiketter Creation, Sarah och Subway. Döm om hans förvåning när de, den ena efter den andra, släpptes på små brittiska etiketter under pseudonymer som The Paint Set och Choo Choo Train.
Som The Springfields fick han ut Sunflower på Sarah-etiketten, och en viss Bob Stanley, senare i Saint Etienne, hyllade den som veckans singel i NME.
The Ballad of Ric Menck (Action/import), i omarbetad och förlängd utgåva, samlar alla de obskyra singelspår han spelade in innan trummandet i Velvet Crush kom emellan och solokarriären lades på is.
Utöver hans egna sånger, inspirerade av allt från The Smiths och Big Star till Astrud Gilberto och The Vaselines, finns här covers som fångar den minsta gemensamma nämnaren mellan Matthew Sweet, Syd Barrett, The Hollies, Primal Scream – hans tolkning av Tomorrow Ends Today fick Bobby Gillespie att säga upp en bräcklig bekantskap – och The Pastels.
Månadens guldkorn, men än så länge bara i importbackarna, tyvärr.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
