Speltiden är 23 minuter, och albumet rymmer 21 låttitlar. Vi stannar vid det faktumet en stund. För även om det finns något spår här som i ärlighetens namn bara är ett låtfragment är de allra flesta kompletta och genomarbetade sånger, även om de sällan klockar in på mer än 1,5 minuter. Hantverket är strålande, med vänliga klangspel, klingande tolvsträngade gitarrer, mellotron och mucic-hall-klaviatur och förstärkande trumpetserenader c/o Ladybug Transistor-Gary Olson.
Ett problem som pockar på uppmärksamhet i det fina framförandet är ändå låtlängden. Det är koncist och kostnadseffektivt, ingen tvekan av saken, men en poäng med refränger är att de sätter sig genom upprepning, och sådan finns inte utrymme för här.
Ett annat problem är att det trots hantverksskickligheten stannar vid att vara pastischer på The Byrds (Livin’ Wrong och Don’t Belong, till exempel), The Beatles Revolver (Take Some Time och Been Wrong, bland andra), The Kinks (en hel drös låtar), barockpop och mild brittisk psykedelia.
Ett tredje problem är att han den här gången så konsekvent stannar i de vanligaste delarna av 1960-talets musikhistoria, så att när Have Your Way ändå inleds med en pigg överstyrd The Who-gitarr dröjer det inte länge innan det övergår i käck Freddie & The Dreamers-pop. Mindre än 20 sekunder faktiskt, vilket är betydelsefullt ett band som spelar popmusik med stoppuret i hand.
