Vi riktar uppmärksamheten mot brittiskt 80-tal i del sex av Nöjesguidens genomgång av årets boxar och återutgåvor. Där går det inte att bortse från The Smiths, Lloyd Cole eller The Stone Roses, förstås, men återförenade band som Madness, The Specials och The Slits får sig en släng av sleven för sina tidiga alster. Liksom bortglömda Girls at Our Best.
Egentligen är vinylsinglar den enda vettiga vägen att närma sig The Smiths, och den som inte var gammal eller fanatisk nog att hänga på skivbutikens lås för att få tag på dem vid release varannan månad under 80-talet gör gott i att skaffa den fina vinylsingelbox som kom ut 2008.
Vi galningar som hängde på det där låset, som köpte inte bara sjutumssinglarna utan också 12-tumsversionerna och gärna en och annan holländsk eller tysk variant med annat bildomslag och i bästa fall en specialetsning i stället för b-sida, vet nämligen att njutningen ligger i att vända singeln efter en låt, pilla med omslagen, jämföra originalbilden på What Difference Does It Make? med andraupplagans – först Terence Stamp från filmen Samlaren, sedan Morrissey i exakt samma pose och färgton, numera Stamp igen – och känna vinyldoften.
Vissa av oss galningar sålde sedan alla vinylerna – det är i det beslutet galenskapen manifesteras, ingen annanstans – och till och med vinylspelarna. För oss, liksom för yngre The Smiths-lyssnare med digital faiblesse, är det en stor tröst att The Smiths Singles Box (Rhino/Warner) också kom i CD-format i år.
Så köp inga andra singelsamlingar med bandet. Och vad du än gör: lägg inte in singlarna i en spellista på datorn. Spela dem i stället en och en, ofta och högt, alla tolv skivorna med sina i förekommande fall 12-tums-baksidor med flera låtar. Även om formatet är mindre rent fysiskt och även om vinyldoften saknas är det så nära originalupplevelsen den digitaliserade lyssnaren kan komma.
När Lloyd Cole första gången stod på en svensk scen, på Ritz i Stockholm strax efter sin albumdebut, var vi många i publiken som betraktade honom som Morrisseys enda tänkbara rival.
Det var en utmaning han valde att inte anta, eftersom han 1) inte var lika miserabel, 2) gillade country, åtminstone lite grann, och 3) så småningom hellre ville hänga med coola New York-musiker – och dessutom, eh, spela golf – än läsa brittisk poesi.
Den lilla fyra-CD-lådan Cleaning Out the Ashtrays (Tapete/Border), som släpptes i början av året, fokuserar helt och hållet på hans senaste tjugo år och har med andra ord sin startpunkt i Lloyd Coles flytt till New York. Men som titeln antyder bortser den fullständigt från varenda inspelning som kommit ut på album och samlar i stället målmedvetet ihop b-sidor, outtakes, alternativa mixar och udda spår från hyllningsplattor.
Det innebär en trevlig men mycket gropig färd med grymma musiker som Fred Maher, Matthew Sweet och inte minst mäktige Robert Quine, via udda versioner av favoriter som No Blue Skies och She’s a Girl and I’m a Man till covers av Marc Bolan – många – Bob Dylan – flera – Leonard Cohen, Lou Reed och Burt Bacharach, för att nämna några.
Missa inte heller Lloyd Coles självironiska återblickar i boxens booklet, som är nästan lika träffsäkra och underhållande som låtmaterialet:
”Polydor had traded me to Fontana, also part of Polygram, in exchange for Status Quo. Really.”
Mer brittiskt 80-tal som återutgivits under 2009:
Madness One Step Beyond (Salvo/Bonnier Amigo)
2009 var året när Madness överraskade med att släppa ett av sina bästa album någonsin, The Liberty of Norton Folgate, och det gjorde den mer än dubblerade återutgåvan av debuten – med radioinspelningar, udda versioner och några promovideor adderade – än mer välkommen.
Fun Boy Three Fun Boy Three (Cherry Red/import)
2009 var också året för The Specials inte riktigt lika engagerande återförening. Men den räcker för att motivera en återupptäckt av trion som Terry Hall, Neville Staple och Lynval Golding från början hoppade av The Specials för att bilda.
På debutalbumet, nu snyggt och omfattande utbyggt, var angreppen på dåvarande premiärminister Thatcher i The Lunatics Have Taken Over the Asylum lika vassa som lekfullheten var stor. Och T’ain’t What You Do (It’s the Way That You Do It) är så upplyftande att vi till och med förlåter FB3 för att med den ha lanserat dittills okända Bananarama.
The Slits Cut – Deluxe Edition (Island/Universal)
Egentligen från 1979, men eftersom även The Slits är återförenade är den ändå värd ett omnämnande här. Med tanke på att sångerskan Ari Up är dotter till Nora Forster, gift med Johnny Rotten ända sedan punkeran, är det inte konstigt vare sig att The Slits enbart överträffades av Public Image Ltd i kombinationen dub och new wave eller att Sex Pistols-trummisens dotter numera återfinns i bandet.
The Stone Roses The Stone Roses – Collector’s Edition (Silvertone/Sony)
Men den har vi ju redan behandlat ganska utförligt i den här recensionen och den här intervjun.
The Vaselines Enter the Vaselines (Sub Pop/Border)
En komplett samling som bevisar att Kurt Cobain faktiskt hade rätt. Ibland.
The Housemartins London 0 Hull 4 – Deluxe Edition (Mercury/Universal)
För en kort stund var de faktiskt Hulls fjärde bästa popband. Minst. På deluxeutgåvan kompletteras Happy Hour och Sitting on a Fence med å ena sidan ett knippe outtakes och å andra sidan vedervärdiga Rap Around the Clock.
Girls at Our Best! Pleasure (Cherry Red/import)
De var ett av de allra mest egensinniga postpunkbanden. Men trots intervju i glansiga Smash Hits dog deras album, och inte ens The Wedding Presents senkomna cover av deras första singel Getting Nowhere Fast lyckades återuppliva det.
Men nu!Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
