Billy Bragg – Volume 1
Cooking Vinyl/import
”Jag insåg i skolan att om man inte var med i fotbollslaget och inte hade bil var man tvungen att hitta andra sätt att få tjejer, till exempel att sjunga sånger. Och sedan fattade jag att om man la in ett tjejnamn kunde man få deras uppmärksamhet så att de fortsatte lyssna. Hade inte gruvstrejken dykt upp hade mina sånger aldrig blivit så ideologiska.”
Men Thatcher, arbetslöshet, gruvstrejk och Falklandskrig politiserade till och med Englands popkultur, och Billy Bragg var den mest politiska av dem alla. Därtill var han under åttiotalet en bard utan like, med sånger tänkta för The Clash men framförda av Billy Bragg och hans elgitarr allena.
Så när hans fyra första skivor nu släpps igen, med varsin (nästan, totalt tre) bonus-CD fylld av outgivet eller svåråtkomligt, och i en box dessutom med två DVD, är de i mångt och mycket obligatoriska inköp, särskilt som såväl skivorna separat som samlade i boxen säljs enligt de socialistiska lågprisprinciper som kännetecknat hans utgåvor genom åren.
Debuten Life’s a Riot with Spy vs Spy var en bagatell, sånär som på mästerverket A New England. Uppföljaren Brewing Up with Billy Bragg är jämnare, men inte förrän Billy Bragg separerade sina fantastiska sologig från skivinspelningarna och började släppa in flera musiker uppstod den riktiga dynamiken.
Talking with the Taxman About Poetry rymmer inte bara toppar som Greetings to the New Brunette, Levi Stubbs’ Tearsoch Help Save the Youth of America, den rymmer dessutom några av Johnny Marrs finaste gitarrinsatser någonsin, och inga som helst dalar.
På sin fjärde skiva The Internationale, naturligtvis släppt den 1 maj 1990, hade han tråkat ihop ordentligt, men fortfarande fick han till ögonblick som I Dreamed I Saw Phil Ochs Last Night.
Bland bonusmaterialet sticker fina hemmademos av Stones The Last Time, John Cales Fear Is a Man’s Best Friend och Smiths Back to the Old House ut, och fackföreningsvisorna Which Side Are You On?, Joe Hill och Never Cross a Picket Line.
Höjdpunkten på DVD-skivorna är en South Bank Show-dokumentär från 1985. Bland annat får vi följa Billy Bragg på rock’n’roll-turné i en gammal Volvo utmed A13, och se honom sjunga A New England med förstärkaren på ryggen i en amerikansk skivaffär, medan han samtidigt bläddrar bland skivorna.
PK-spelningar från Östberlin innan murens fall (hur träffsäkra känns metaforer om Levi Stubbs tårar där?), Vilnius som på den tiden låg i Sovjetunionen, Nicaragua och DDR igen är till största delen intressanta enbart ur ett historiskt politiskt perspektiv.
Andra återutgåvor värda att kolla upp
David Byrne & Brian Eno – My Life in the Bush of Ghosts Remastered & Expanded
EMI
Med Little Creatures från 1985, True Stories från året därpå och Naked från 1988 avslutas serien av CD+DVD-återutgåvor av Talking Heads katalog, och framför allt deras allra sista skiva har kvaliteter som vi hunnit glömma (jag menar, till och med Johnny Marr är med).
Men den riktiga pärlan är David Byrnes sidoprojekt med bandets förlösare Brian Eno. My Life in the Bush of Ghosts var ett mycket tidigt, kanske det första, konsekvent genomfört experiment med samplade röster. Över bottnar minst lika groovy som Talking Heads Remain in Light hör vi libanesiska bergssångare och radiopresentatörer, och trots att en drös extraspår (outtakes, skisser, grooves) förstärker upplevelsen ytterligare är exorcisten i färd med att driva ut en djävul i The Jezebel Spirit fortfarande det mest skrämmande och suggestiva man kan föreställa sig.
ZZ Top – Tres Hombres (Remastered)
Rhino/Warner
Idag är det svårt att tänka sig något unknare än dessa tre skägggubbar från Houston, Texas. Men när deras status som konfederationens nationalskalder grundlades i början av 70-talet var det något helt annat.
Sitt tredje album spelade de in i Ardent Studios i Memphis, och den soul som satt sig i lokalens väggar smittade av sig. Såväl malande bluestolvor som Jesus Just Left Chicago och röjigare Beer Drinkers & Hell Raisers, inspirerad av Robert Parkers Barefootin’, svänger kraftigt.
Tre livespår har adderats både på Tres Hombres och på den inte lika nödvändiga återutgåvan av liveskivan Fandango!.
Lambchop – Thriller (+ Hank EP)
City Slang/V2
Sjuspårs-EP:n Hank är renodlad country, om än osedvanligt frispråkig (I Sucked My Boss’s Cock), men den därpå följande fullängdaren Thriller var å andra sidan Lambchops mest spretande dittills.
Dissonansen skär tvärs igenom vrickad doo wop, antydningar till senare skivors Curtis Mayfield-soul och Kurt Wagners vrickade uppfattning av country. Det är svårt att förstå varför just dessa skivor trängts ihop på en och samma återutgåva. Men det är trevligt.
Resten av bandets skivor från förra seklet blir också tillgängliga igen, tyvärr utan bonusspår eller annat gottigt. Å andra sidan kommer också en obekväm samling singelspår, The Decline of the Country & Western Civilization (1993–99).
Cracker – Greatest Hits Redux
Cooking Vinyl/BonnierAmigo
När Crackers gamla skivbolag ger ut en samling mot deras vilja kontrar ständigt tokroliga David Lowery med en egen, med nyinspelningar av bandets största stunder. En sådan är faktiskt mer välbehövlig än du tror, eftersom han samtidigt tonar ner bandets värsta nyårsrevytendenser.
Den flabbiga komiken i Mr. Wrong förstärks visserligen av en tokrolig gitarr, men låten skulle faktiskt kunna bli en Nashville-hit i rätt händer. Den episka tågluffarhistorien Euro-Trash Girl har aldrig låtit finare än med sitt smäktande texmexdragspel, och What the World Needs Now är en smart liten pärla.
På andra håll blir det överarbetat och tungrott med svulstiga tjejkörer, Jalle-munspel och hårdrocksriff, men trots det hade ingen anat att en Cracker-skiva skulle vara en så här trevlig upplevelse.
Stephen Duffy – I Love My Friends
Cooking Vinyl
Idag är han Robbie Williams högra hand, men under tre decennier innan det kämpade Stephen Duffy förgäves för en egen karriär, och på sin skiva från 1999 lade han upp all sin ångest på bordet.
Redan i det självförklarande inledningsspåret Tune In är Duran Durans grundare explicit med hela sin solkiga historias alla faser, och hans dittills enda riktiga hit får vi till och med ett litet smakprov på.
Historien redovisas i form av mycket smaklig lättsmält Stephen Street-producerad pop i samma lättviktigt småpsykedeliska tradition som till exempel Robyn Hitchcock, och det är ingen slump att XTC-Andy Partridge dyker upp här och där.
Cocteau Twins – Lullabies to Violaine – Volume 1 och Volume 2
4AD/Playground
Över två dubbel-CD försöker Cocteau Twins påminna oss om varför konstnärliga skivomslag, svårmodig gymnasistpoesi och ärkegoth faktiskt gjorde att 4AD-etiketten kändes som Grejen under några dystra år för ett par decennier sedan.
Med The Spangle Maker, Pearly-Dewdrops’ Drops och inte minst Aikea-Guinea lyckas de nästan, framför allt tack vare Elizabeth Frasers fortfarande knäckande rösts attack och omfång. Men de är enstaka ögonblick av ledljus i nästan fem timmar mörker tillsammans med trions samtliga singel- och EP-spår, varav hälften från fel sida om decennieskiftet 80/90. Då hjälper inte ens en skojfrisk (?) julsingel upp stämningen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
