George Orwells 1984 var ett anagram för 1948, och hans framtidsskildring av en totalitär stat var egentligen en skildring av vart efterkrigstidens England var på väg. Men år 1984 förstod vi inte sånt, istället höll vi andan och spanade intensivt efter tecken på att Orwells spådomar skulle slå in.
Sådana tecken var inte svåra att upptäcka. I en nyinspelning av filmen 1984 ackompanjerades John Hurts glåmiga Winston Smith av ett soundtrack av… eh… Eurythmics. Tydligare kunde det inte bli, under ett år när musikindustrins dinosaurier hade gjort hela världens topplistor till sin lekplats. Vi trodde oss verkligen tycka att Tina Turners Private Dancer var fräsch, det är sant, och att Princes Purple Rain var hans bästa skiva. Madonna slog igenom stort, Frankie Goes to Hollywood ansågs kontroversiella, och alla lyssnade på Bruce Springsteens Born in the U.S.A., Michael Jacksons Thriller och Van Halens Jump. Behöver du fler bevis på hur världens undergång var nära? Inte ens Wham!, Ghostbusterseller I Just Called to Say I Love You övertygar om graden av förfall?
Minns då hur hela västvärlden tillbringade en varm julidag framför TV:n. 1984 var året för Live Aid, och för den som vill återuppleva ångesten finns nu hela tortyren på fyra DVD i en box (Warner).
Skivbolagsfascisterna hade oss i ett fast grepp. Okunnighet var styrka. Frihet var slaveri.
Men något bubblade därunder. Året innan hade New Order revolutionerat både dansmusik, indiescen och skivformat med tolvan Blue Monday, och Dexys haft en singelhit. Jimmy Somerville och hans Bronski Beat visade att bögscenen rymde ett allvar intill sina vanliga kitschdiscodängor, och i Manchester formade Morrissey och Johnny Marr en intellektuell motståndsrörelse. Den rörelsen hade en liten cell hos Lloyd Cole & The Commotions i Glasgow, där två ilskna bröder också valde feedback som vapen på The Jesus & Mary Chains debutsingel.
I London hade Shane O’Hooligan, en Sex Pistols-fanatiker från Bromley Contingent-gänget där också Billy Idol och Siouxsie Sioux ingick, lagt ner sitt band The Nipple Erectors för att sjunga gamla irländska fyllevisor i punktempo istället. Sånt borde kunna funka bland alla andra exil-Paddys på puben, tyckte både han och Spider Stacy, och kallade sig Pogue Mahone. Efter en indiesingel fick de kontrakt med Stiff, som kämpade för sin existens efter ett tufft generationsskifte, och sedan bar det iväg.
Nu släpps The Pogues samtliga sju skivor igen, alla med bonusspår, och sällan har vi så tydligt kunnat följa hur ett band blomstrar och sedan slokar i takt med sin ledare.
The Pogues – Red Roses for Me
WEA/Warner
På debuten Red Roses for Me sprudlar entusiasm och kaxighet, men stabilitet, produktion och trygghet i låtskrivandet fattas fortfarande.
The Pogues – Rum Sodomy & the Lash
WEA/Warner
På uppföljaren Rum Sodomy & the Lash däremot hade The Pogues hittat rätt med sin Paddypunk. Även om producenten Elvis Costello mest suktade efter bandets basist Cait O’Riordan fick han till ett ljud som passade bandets röj, och A Pair of Brown Eyes och Sally MacLennane är bara ett par exempel på att Shane MacGowans eget material var lika tufft som klassikerna Dirty Old Town och And the Band Played Waltzing Matilda. Här får dessutom den utmärkta EP:n Poguetry in Motion plats bland extramaterialet.
The Pogues – If I Should Fall from Grace with God
WEA/Warner
Med den tredje skivan If I Should Fall from Grace with God hade alla bitar fallit på plats. Titelspåret, Birmingham Sixeller Fiestas vansinnestempo är tillräckligt för att införa obligatorium på skivan i varje samling, men även om du struntar i alla såna rekommendationer lär du inte komma undan Fairytale of New York, den perfekta duetten med Kirsty MacColl, Englands finaste sångerska, den här julen eller någon kommande. I sitt utbyggda format får vi dessutom ett par Dubliners-samarbeten och Steve Earles druckna linernotes ända från Texas.
The Pogues – Peace and Love
WEA/Warner
Trots att Phil Chevron klivit längre fram på Peace and Love från 1989 var det ändå början till slutet. Shane MacGowan greppade hellre en pint än en penna eller en mikrofon, och när rave och hallucinogener dessutom tog allt större plats i hans liv var det liksom redan kört. Skärpa och fokus hade ersatts av bandets ambition att följa The Clash in i nya musikaliska territorier, lite jazz, lite rockabilly, lite rock och lite pop, och det blev mest Sandinista!-platt av alltihop.
The Pogues – Hell’s Ditch / Waiting for Herb / Pogue Mahone
WEA/Warner
Bandets tre sista skivor var inget annat än ett trist post scriptum. När Joe Strummer försökte skräpa till dem på Hell’s Ditch befann sig Shane redan på en annan planet, där alkohol ersatt syre, och efter att han missat gig som förband till Bob Dylan var hans tid i bandet över.
Därmed blir Waiting for Herb och Pogue Mahone långa uppvisningar av kompetent musicerande och handfast låtskrivande, utan särprägel, utan egensinne, utan kaos och utan existensberättigande.
Men då var 1984 passerat, musiklivet hade hittat nya vägar och den totalitära staten var avstyrd. Eller också var vi bara lagom berusade.
Andra återutgåvor värda din uppmärksamhet
Mekons – Fear and Whiskey / Heaven & Hell – The Very Best of The Mekons
Cooking Vinyl/Playground
Likt Shane MacGowan blandade den viktigaste av Leeds tre Johns sin punk med äldre folkmusik. Till slut tog Jon Langford steget fullt ut och flyttade till USA. Om en dubbel-greatest hits frestar på tålamodet, trots Never Been in a Riotoch Ghosts of American Astronauts, så är Fear and Whiskey en cowpunkklassiker med Hard to Be Human Again som största stund.
Nirvana – With the Lights Out
Geffen/Universal
Det bidde inte den definitiva samlingen hemmainspelningar som fanatikerna hoppats på. Men bland radioinspelningar och singelbaksidor rymmer den här boxen ändå tillräckligt med demos, replokalsinspelningar och soloskisser för att tillfredsställa den som redan djupstuderat Nirvanas officiella utgåvor.
Särskilt en demo av Rape Me med den nyfödda Frances Beans hungerskrik som leadsång lockar fram leenden. Den bifogade DVD:n intresserar framför allt dem som vill specialstudera Kurt Cobains nacke medan han sjunger med ansiktet mot väggen hemma hos Krists mamma, och ingen får förledas att köpa With the Lights Out som julklapp till novisen.
The Verve – This Is Music: The Singles 92–98
EMI
Britpopstämpeln hjälpte säkert The Verve då, men idag är den en fotboja som orättvist drar ner dem i passéträsket. För även om spår som All in the Mind för evigt är ärrade av den erans minst uthärdliga självstympningar visar den här rättframma hitssamlingen lagom till den engelska julkommersen att det fanns mer än Andrew Loog Oldham-stölder och bitterljuva symfonier på Richard Ashcrofts palett.
Willie Hightower – Willie Hightower
Honest Jon’s/EMI
Efter den kulturprisvärda återutgivningen av Candi Staton rotar Damon Albarns lilla etikett vidare i Fame-studions mer obskyra soulinspelningar. Där hittar de Willie Hightowers sex singelsidor, som tillsammans med Alabamasångarens övriga höjdpunkter utgör en perfekt avslutning på soulåret.
Walk a Mile in My Shoes tangerar Joe Simons version av In the Ghetto, men trots en aning raspigare röst lyser Willie Hightowers idoliserande av Sam Cooke alltid igenom, med ett låtval delvis direkt hämtat från Sam Cookes At the Copaoch med egna låtar, Time Has Brought About a Change, som är direkta fortsättningar på Sam Cookes.
– Olaglig återutgåva, ropar Fame-studions ägare Rick Hall.
Olagligt att det här varit obskyrt i 30 år, ropar vi andra.
Kriminella Gitarrer – Förbjudna ljud 1977–1979
Kloaak/BonnierAmigo
Efter att Stry Terrarie sett Sex Pistols i London 1976 åkte han hem till Skåne och bildade Sveriges första punkband. Kriminella Gitarrer gav ut landets första punksingel, Vårdad klädsel, en månad efter att Sex Pistols hade imploderat.
För första gången finns nu en vettig samling med bandets samtliga tre singlar och ytterligare tre tidigare utgivna låtar, däribland Knugen skuk, som väckte skandal när den spelades i P3:s Ny våg. 20 ytterligare spår, bland annat ett första försök med Stockholms pärlor som Ebba Grön sedan fick i present, blir en aning för mycket för de flesta, men för den som vill ha ännu mer rekommenderas replokalsdemon med Strys nästa band Besökarna som finns att beställa på stry.kajen.com.
Mott The Hoople – Live 30th Anniversary Edition
Columbia/Sony
En liveskiva med Mott fick inte direkt folk att storma butikerna för 30 år sedan. Sedan dess har Ian Hunter släppt en föredömlig sololive och samlarmarknaden har översvämmats av semiofficiella liveutgåvor från bandets olika faser.
Då slår plötsligt den ursprungliga liveskivan tillbaka, med 13 extraspår nu mer än dubbelt så lång, och därmed med två konserter (nästan) kompletta. All the Way from Memphis, Born Late ’58, Hymn for the Dudes och självklart All the Young Dudes som de lät när de var nya, och bara Walking with a Mountain, två gånger, och ovanan att spela hitsmedleys med inslängda rockstandards stör.
The Cure – Three Imaginary Boys Deluxe Edition
Fiction/Universal
Krånglandet fortsätter. Det här är The Cures engelska debut, inte den amerikanska och överlägsna varianten Boys Don’t Cry. Däremot finns merparten av den skivans material med på den här utgåvans extramaterial, dock inte vare sig Killing an Arab eller Plastic Passion.
Istället har man slängt ihop en drös demos och liveinspelningar av en sådan kvalitet att inte ens de värsta gothtrollen vill lyssna. Så slarviga brukar inte Deluxe Edition-utgåvorna vara.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
