Åtta år efter hennes förra soloalbum är Sarah Nixeys avmätta pratsång är lika suggestivt effektiv som på Black Box Recorder-tiden, förförisk när hon vill och säkert lågmält aggitativ om hon hade velat det. Och även om både Lies of the Land och England’s on Fire tar ställning mot högerextrema krafter och växande orättvisor är Sarah Nixeys fokus mycket mer introvert numera, med ett fokus på sin privata kärlek och sitt första barnbarn.
Den underliggande oberäkneligheten som närsomhelst kunde explodera i det tidiga 2000-talets trio har också blåst ut genom fönstret. Luke Haines vansinnesgenialitet och engagemanget hos John Moore – Sarah Nixeys dåvarande make – är sedan länge ersatt av mindre instabil orkestrerad bossa, milda jazzgitarrer, luftiga synthar och loja triphoprytmer medproducerade av hennes nuvarande make Jimmy Hogarth, musiker bland annat hos Anohni.
Det är fint och värmer en stund framför februaribrasan, men strax har det brunnit ut utan att lämna några bestående effekter.
