Daniel Lanois
Acadie
Daniel Lanois/dotshop.se
1989 var han Producenten med stort P. Peter Gabriel, Neville Brothers, Bob Dylan och framför allt U2 hade alla lutat sig mot hans varma ljudbyggen. Men att Daniel Lanois skulle åstadkomma en så gedigen skiva på egen hand var ändå en överraskning. Den tvåspråkiga tragedin Jolie Louise och en änglalik Aaron Neville på en nästan ambient Amazing Grace i all ära, men det är den magiskt gungande The Maker som kommer att åstadkomma en rekryteringsexplosion hos den församling som förstår att göra den till sin.
Roky Erickson & The Aliens
Don’t Slander Me och Gremlins Have Pictures
Restless/Showtime
LSD, elchocker och institutionalisering borde ha sett till att Roky Erickson aldrig mer kunde formulera en sammanhängande mening. Men innan hans bror häromåret fick Roky att närma sig verkligheten igen fanns enstaka stunder av genialitet även under de 30 år som mardrömmen pågick. 1982 hade Roky Erickson formulerat ett officiellt dokument för att bekräfta att en marsian intagit hans kropp, men mot alla odds hade han på något sätt också fått till ett riktigt guldkorn till skiva med Don’t Slander Me. Ordentligt inspelad, med bland andra Jack Casady i bandet, och med utmärkta versioner av inte bara titellåten utan också Bermuda och underbara Starry Eyes, är det just så här som Roky Erickson skulle ha låtit om världen varit generösare mot honom.
Gremlins Have Pictures är betydligt lösare i kanterna, med blandade outtakes och livespår. Men missa inte Night of the Vampire, I Have Always Been Here Before eller hans farliga version av Lou Reeds Heroin.
Brownsville Station
Yeah!
Wounded Bird/import
På Hultsfreds jubileumskonsert sjöng några av Sveriges viktigare sångare sina obskyra favoriter. Att Sahara-Maria Anderssons Nick Lowe-b-sida gick över huvudet på de flesta, hur briljant den än var, var kanske inte så konstigt, men Sator-Kents Smokin’ in the Boys Room borde fått fler boogiefantaster att vakna. Kanske nu, när originalskivan finns tillgänglig på CD för första gången? Missa inte heller Cub Kodas tolkning av Hoyt Axtons Lightnin’ Bar Blues, som även Hanoi Rocks försökt sig på (med mindre lyckat resultat).
Janis Joplin
Pearl, Legacy Edition
Legacy/Columbia/Sony
Janis Joplins postumt utgivna svanesång är hennes bästa skiva, om man hoppar över Me and Bobby McGee, mycket bättre i Kris Kristoffersons original, och uttjatade Mercedes Benz. Hennes torrt vita boogiesoul i Move Over och Cry Babydäremot är knäckande, inte bara för den som snöat in på Hellacopters senaste. Med outtakes och en extra liveskiva från sommaren 1970 är den en av historiens få meningsfulla hippieskivor.
The 101ers
Elgin Avenue Breakdown (Revisited)
EMI
Joe Strummer var aldrig något annat än en arg protestsångare. Det passade bättre i det arga punkbandet The Clash än i hans tidigare band The 101ers, som ville vara ett rhythm’n’blues-band i Dr Feelgoods skola men som aldrig kom loss från pubrockens Chuck Berry-covers. Det enda som är riktigt bra är singeln Keys to Your Heart, och en hel del av The 101ers demos och liveinspelningar har funnits tillgängliga förut. Ändå är det en spännande arkeologisk utgrävning, med intressanta fynd som Junco Partner, senare återbesökt på Sandinista, och det som kom att bli The Clashs tidiga singelbaksida Jail Guitar Doors, här som Lonely Mother’s Son.
Brian Eno
The Shutov Assembly, Neroli, The Drop och Nerve Net
All Saints/Showtime
Sällan har en artists återutgivningstakt varit snabbare än Brian Enos, med åtminstone 12 skivor hittills i år. Tiden har hunnit ikapp honom, och både hans skeva pop, stela funk och varma diskreta chillout är modernare än någonsin. Men under 90-talet var han inte på topp, så 58-minutersstycket Neroli och ett soundtrack till den ryska konstnären Shutovs utställningar är standardambient. Med The Drop närmade han sig melodier och identifierbara instrument igen, medan Nerve Net från 1992, precis som årets Another Day on Earth, annonserades som den vokala Enos återkomst. Men trots att hela hans gamla studiogäng med Robert Fripp i spetsen var på plats, tillsammans med de udda konstellationerna Led Zep-John Paul Jones och Richard Hell-and-the-Voidoids-Robert Quine, lossnade det inte riktigt den gången heller, och adderade bonusremixer från Moby hjälper inte till att ställa det till rätta nu.
Gen X respektive Generation X
Kiss Me Deadly och Live
Chrysalis/EMI
Generation X hade redan splittrats när oförtjänt hånade Kiss Me Deadly kom ut 1981. Även om Tony James finns kvar är det i alla delar Billy Idols första soloskiva, producerad av samme Keith Forsey som stod bakom alla senare hits, och med musiker som Terry Chimes och Steve Jones. Tillsammans med en del ganska blekt material och menlösa dubversioner som bonus finns här trevliga Untouchables och framför allt den första versionen av Dancing with Myself. En odaterad liveinspelning däremot väcker inga känslor alls. När Generation Xs egna repertoar tar slut, och det går ganska fort, fyller lille Billy ut setet med covers som rör sig från det medelmåttiga (New York Dolls) över det dåliga (Lou Reed) till det erbarmliga (David Bowie).
Jeff Beck
Truth
EMI
Ute i kylan efter Yardbirds satte Jeff Beck ihop ett band tillsammans med relativt okända musiker som Ron Wood och Rod Stewart. Ett genidrag förstås, och ett ordentligt avstamp mot stjärnorna för alla inblandade. Särskilt Rod Stewart sjöng skitig blues bättre än någon annan engelsman, på You Shook Me eller till och med Ol’ Man River. Den remastrade versionen är nästan dubbelt så lång som originalet, med adderade singelspår och outtakes som gör att vi kan hoppa över tristare Beck’s Bolero och virtuos-showoffen Greensleeves och ändå få en timmes njutning.
Fountains of Wayne
Out-of-State Plates
Virgin/EMI
Deppa inte över att The Posies inte förmådde hålla powerpopens fana högt med sin återförening. Fountains of Wayne är beredda att kämpa vidare på det sorgligt förbisedda slagfältet, och de gör det med frenesi, påhittighet och lysande poplåtar. Efter bara tre fullängdare har de samlat på sig en imponerande mängd unikt singelmaterial, som tillsammans med en drös outgivet, allt från hemmademos till kompletta studioinspelningar, utgör den här sympatiska dubbeln med en förvånande jämnhög kvalitet. Fyra jullåtar kan tyckas mycket, men de vägs upp av California Sex Lawyer och Baby I’ve Changed, och av en drös covers av ELO, Aztec Camera, Jackson Brownes These Days och inte minst Britneys …Baby, One More Time, som man motvilligt måste acceptera är en riktigt, riktigt bra låt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
