Josef K – Entomology
Domino/Playground
Domino fortsätter att använda Franz Ferdinand-intäkterna till att exponera det bandets inspirationskällor. Den här gången är det Josef K som får uppmärksamheten, och det är på tiden. Paul Haig följde så småningom sin förebild Vic Godard in i cocktailjazzens blårökiga dimmor, men dessförinnan hann hans Josef K lämna ett ordentligt avtryck i den skotska indiepopens historia.
Orange Juices Edwyn Collins hittade dem i Edinburgh och såg till att de signades till Postcard-etiketten, som därmed utan blygsamhet kunde göra skäl för sin devis ”The Sound of Young Scotland”. Men Josef Ks debutalbum från sent 1980 kom aldrig ut, och det album som de omedelbart därefter spelade in blev Josef Ks enda officiella fullängdare. Sedan tröttnade Paul Haig och spräckte bandet, vars medlemmar omedelbart rusade vidare till framgång i storebröderna Orange Juice och Aztec Camera.
Mästerverken heter Endless Soul, som vi hörde men inte riktigt förstod på NME:s epokgörande C81-kassett, och från det refuserade första albumet, restaurerat och utgivet långt senare, finns här bland annat det fantastiska titelspåret Sorry for Laughing, där gitarren nervöst studsar omkring mer energisk än den där sidokillen man alltid fnissade åt i Fine Young Cannibals-videor, medan Paul Haig hade en röst han förmodligen inte ens själv förstod storheten i.
Som ett Joy Division med sämre balansförmåga tog de sikte på universitetens dansgolv, trots att rytmsektionen aldrig riktigt fattade hur Memphisgängen fick till sitt sväng, men inte lät sig nedslås för det.
Dwight Yoakam – Guitars, Cadillacs, Etc., Etc.
Reprise/Rhino/Warner
Låt oss sätta saker i sitt sammanhang. I början av 80-talet började punkband i Kalifornien krydda sina låtar med steel guitar, och cowpunken föddes. The Long Ryders och The Blasters väckte uppmärksamhet, och till och med originalpunkarna X blandade sig i projektet The Knitters för att få spela lite kofösarrock. Men countryscenen i Nashville var lika konservativ som alltid.
Trots att Dwight Yoakam fick hjälp av folk som Jay Dee Maness och Glen D. Hardin för att färdigställa sina första demos 1981, trots att han som ingen countrysångare före eller efter bar upp ett par tighta stretchjeans, trots att han hade en röst folk skulle mörda för och trots att hans låtar var killers var branschen inte intresserad. ”För mycket rock” tyckte etablissemanget om hans elektrifierade hillbilly.
Så det var upp till rocketiketterna att förnya countryn med en blandning av dess ursprungliga rebelliska skitighet och ett skramligt utfyllt rocksound. En egenpressad EP och framför allt samlingsalbumet A Town South of Bakersfield, där bland andra Lucinda Williams också bidrog, väckte intresset, och när albumet väl kom ut, med en snygg blandning av egenskrivna kaxiga sånger som I’ll Be Gone och titelspåret, och covers av Johnny Cash, Harlan Howard och allra tuffast Johnny Hortons Honky Tonk Man, var Dwight Yoakam en omedelbar succé.
Bland de 10 ursprungsdemos som nu, tillsammans med en extra CD med en komplett och mördande konsert från samma månad debuten kom ut, kompletterar albumet finns låtar som han en efter en fick hitsinglar med under mer än ett decennium efteråt, och den enda som inte spelats in igen, Please Daddy, är en given hit så fort han ger ut den i studioinspelad form.
Pretenders – Pretenders Expanded & Remastered
Sire/Rhino/Warner
I Malcolm McLaren och Vivienne Westwoods butik på King’s Road började amerikanskan Chrissie Hynde djupstudera den nyfödda punken. Som journalist på New Musical Express grävde hon vidare, och som medlem i diverse konstellationer tillsammans med blandade Damned- och Sex Pistols-medlemmar gjorde hon sin praktik. Men när det blev allvar letade hon upp en grupp lantisar som blev hennes Pretenders.
Deras debutsingel var en lagom respektfull och småkaxig tagning av The Kinks Stop Your Sobbing, och första albumet kom samma avgörande månad som The Clash släppte London Calling. Proppad med arrogant klassisk rock, nödtorftigt uppgraderad med punkattityd och texter om ”a bit of prostitution, a little scamming, a hustle here and a hustle there” är den en klassiker idag, med små flörtar med rockarna på dansgolvet i Brass in Pocket och kvasireggaen Private Life, som Grace Jones snabbt gjorde till sin egen.
Framför allt är den dock en showcase för gitarristen James Honeyman-Scott, som bara några år senare följde sina självdestruktiva förebilder in i OD-döden. Inspirerad av Dave Edmunds och Billy Bremner, som för övrigt långt senare ersatte honom i bandet under en kort period, hackade och stökade han fram en ny melodisk gitarrteknik. Unge Johnny Marr i Manchester, som för övrigt också hoppade in som Pretendersgitarrist under några månader i början av 90-talet, satt hemma, lyssnade och lärde.
På en extra CD finns nu en drös med livespår och demos från de sökande åren 1977 och 78, bland annat Brass in Pocket i en tidig version så långsam att samtliga medlemmar i bandet i tur och ordning spelar för fort innan de hittar tillbaka till det tänkta lunket.
Uppföljaren Pretenders II finns också att tillgå i nyutkommen dubbelutgåva, men vid det laget hade Pretenders redan bränt sitt krut. Den här gången handlade det om just en sequel, med ytterligare en Ray Davies-cover, samma historia, lite fler spektakulära explosioner och lite mindre substans. Bonusskivans kompletta livekonsert är däremot fin.
Mercury Rev – The Essential Mercury Rev – Stillness Breathes (1991–2006)
V2
Ett år är bara en droppe i tiden, och 15 år är inte mycket mer. Det kan inte påverka Mercury Rev-musiken som ligger bredvid mig i sängen, och just i den stunden finns inget vackrare.
Jonathan Donahue har hunnit ta sitt Mercury Rev i många riktningar. Stundom i larmiga eller friare former, som med första sångaren David Baker på Something for Joey, eller med Empire State (Son House in Excelsis), där gitarrmangel blandas med fritänkande saxsolo. Stundom har han fått oss att gråta okontrollerbart genom sin uppgivenhet.
Allt från deras gesällprov Deserter’s Songs är minst så bra som vi minns det och ofta ännu bättre, till och med något så synbart ärkedaterat som en Chemical Brothers-remix. Goddess on a Highway är fortfarande förtrollande, liksom Opus 40med blinkningar både till The Bands The Night They Drove Old Dixie Down och till The Doors.
På CD nummer två har Mercury Rev samlat framför allt covers. Det är mindre lyckat, och The Beatles- och James Brown-spår är nästan generande. Men fina tagningar av Elton Johns I Don’t Wanna Be a Soldier Mama I Don’t Wanna Dieoch David Bowies Memory of a Free Festival lättar upp så att vi tror oss kunna orka med Mercury Rev under ytterligare ett par år.
Heaven 17 – Penthouse and Pavement
Virgin/EMI
Vore det inte för (We Don’t Need This) Fascist Groove Thang skulle betyget varit betydligt lägre. Men Heaven 17:s första singel efter att Ian Craig Marsh och Martyn Ware hade övergett sitt Human League-skepp 1980 är fortfarande en väckarklocka och en spark i skrevet på nyfascister. Med sina angrepp på USA:s nyvalde president Ronald Reagan, ”fascist god in motion”, och påminnelser till oss européer om att vi redan sett brunskjortorna marschera och inte behöver återuppleva det.
Elektroniken är minst sagt basic, men det svänger så stiff att singeln tog sig högt på engelska topplistan, trots att BBC förbjöd den i sina sändningar. Bara Geisha Boys and Temple Girls når samma pre-elektroniska höjder, annars var Heaven 17 som så många andra 80-talsband upptagna med att försöka få sina synthar att låta som ”riktiga instrument”, och vi tvingades redan då inse att artificiellt blås enbart överträffas i erbarmelighet av artificiell slapbas.
Lou Reed – Coney Island Baby
RCA/SonyBMG
1976 hade Lou Reed fortfarande förhoppningar om att inte vara ett one-hit-wonder. Framför allt var han i knipa, efter att ha blivit stämd och utblottad av Metal Machine Music-tilltaget. Men trots att han skalade av såväl heroinet, nå, utom i Kicks då, rundgången och symfoniorkestrarna för att istället satsa på enkla och varma rocksånger blev varken titelspåret, Crazy Feeling eller ens She’s My Best Friend någon ny Walk on the Wild Side.
Däremot blev Coney Island Baby ett av surpuppans bättre 70-talsalbum, och med ett bonusmaterial skräddarsytt för Velvet Underground-suckers, med gott om insatser från VU-lärlingen Doug Yule, sedan två år förlåten för tilltaget att under flera år envisas med att turnera med ett urvattnat Velvet Underground utan Lou Reed, finns det all anledning att utforska skivan.
Annat kul i månadens retrohögar
Def Leppard – Pour Some Sugar on Me, från Hysteria Deluxe Edition
Mercury/Universal
En av sju (!) singlar från den enda pudelmetallskivan man behöver minnas.
Sparks – Kimono My House
Go! Discs/Universal
Storhetstiden i fina nya utgåvor.
The La’s – BBC in Session
Island/Universal
Tidlösa melodier, så sant som det är sagt.
PJ Harvey – The Peel Sessions 1991–2004
BBC/Island/Universal
Polly Jeans försök att bli bekräftad av John.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
