Evert Taube – Samtliga grammofoninspelningar 1921–1970
HMV/EMI
”Sveriges nationalskald” – det är just såna epiteter som lurar lintottar på Adolf Fredrik att sjunga stiffa körversioner av Evert Taubes mest kända valser dagarna i ända, som får symfoniorkestrar att hyra Berwaldhallen för finkulturaftnar med genomgångar av de mest urvattnade delarna av hans katalog, som får folk att starta herrklubbar i gubbens ära. Det är just såna epiteter som gör att man duckar för Evert Taube.
Freddie Wadling tillhör den fåtaliga skara som – visserligen mycket motvilligt – försökt återföra Evert Taubes visor till jorden. Men med Evert Taubes egna insjungningar i handen inser man att för det genuina och allt annat än nationellt inskränkta behöver man bara återvända till källan. Gitarrtekniken plockade Evert Taube upp i Argentina, och under sina första 10 år som skivartist kunde han faktiskt sjunga. Men det är först när rösten börjar förfalla och den halvtalade gammelmansröst vi vant oss vid tar över allt mer som Evert Taube blir en riktigt påträngande angelägenhet. Johnny Cashs sista inspelningar framstår som ett under av vital tonsäkerhet jämfört med flertalet sena inspelningar.
11 CD med Evert Taubes kompletta grammofoninspelningar – så hette det på den tiden – och en drös radiosessioner är givetvis en överdos. Men den som någon gång kastat lystna blickar mot till exempel den kompletta Hank Williams-lådan bör allvarligt överväga att skaffa den inhemska motsvarigheten, inte bara som julklapp till gammelmorfar.
John Phillips – John the Wolfking of LA
Varese/import
The Mamas & The Papas låtskrivare, vokalarrangör och ledare hade 1970 som så många andra gått ned sig i en cocktail av droger och countryrock. Bandet var sedan länge upplöst, och John Phillips hade betydligt fler fiender än vänner, att döma av alla personangrepp i texterna. Men med västkustens studiomaffia bakom sig och solnedgången i ögonen hindrade inte sånt honom från att spela in lika genomsnygga sånger som i sin gamla kvartett. Tidigare CD-utgåvor av John Phillips första soloalbum har knappt gått att få tag på, och med speltiden dubblerad är det dags att slå till snabbt. Gör bara inte misstaget att lyssna på nya Magic Numbers direkt efter John Phillips – det skulle vara sista gången du kände något behov av att lyssna på det engelska syskonparet.
Manic Street Preachers – Everything Must Go
Sony BMG
Ett 10-årsjubileum för att fira det här albumet känns förmätet. Det är ju ändå ljudet av ett vilset band som bara hade en utväg att hantera sin förvirring, sin sorg och sin otrygghet. Året innan hade Richey James försvunnit, och med en nära vän och bandets huvudsakliga textförfattare borta hamnade de mindre rockmytsbenägna medlemmarna i Manic Street Preachers i limbo, hur tung albatross James med sitt självdestruktiva beteende än hade varit.
Deras fjärde album blev till slut deras stora genombrott, där tidigare revolutionsromantik och vacklande helt och hållet fick ge plats för fokuserat stadiumgestikulerande och powerriffande. Inte illa, så här i efterhand, tvärtom är faktiskt spår som A Design for Life, Kevin Carter och titelspåret så bra att det inte känns omotiverat att ursprungsalbumets 12 låtar här byggts ut med varenda demo och allra-första-genomspelning-i-replokalen man kunnat gräva upp och därmed blir hela 42 låtar lång. Borträknat den späckade bonus-DVD:n.
Sisters of Mercy – First and Last and Always
Merciful Release/Rhino/Warner
Innan gothgenren funnit sina odiskutabla grundrecept samlade Andrew Eldritch 1985 några vänner av svart läder, bland dem Wayne Hussey och Gary Marx, för att äntligen samla sig till Sisters of Mercys debutalbum. Det var en inspelning som närmast kan liknas vid ett inbördeskrig, och inom ett par veckor efter release var bandet ett minne blott. Men spänningarna kombinerat med Eldritchs Leonard Cohen-fixering och Husseys popkänsla innebar att First and Last and Always fortfarande är ett utmärkt rockalbum som överlevt både sin genre och sitt decennium. Missa för allt i världen inte suggestiva Walk Away, enligt ryktet riktad direkt till gitarristen Marx, när albumet nu släpps till budgetpris med ett generöst bonusutbud av singelbaksidor och outtakes. Bandets senare album i samma bunt återutgåvor gör du däremot gott i att undvika.
Billy Bragg – Volume 2
Cooking Vinyl/BonnierAmigo
Tidigare i år samlades Billy Braggs tidiga album och EP:s i en första låda, som med sina fyra bonusalbum och två DVD:er var ett givet köp. När det nu är dags för återstoden av hans samlade verk, sånär som på de Woody Guthrie-album han gjort tillsammans med Wilco, gläds vi mer åt att lådans alla skivor också går att köpa separat. För trots trevliga DVD:er den här gången också måste vi konstatera att Don’t Try This at Home är det enda helgjutna album Billy Bragg fått ihop de senaste 20 åren. Och redan där fanns tecknen på att kreativiteten började sina.
Trots en imponerande lista hits, Don’t Wake Up the Neighbourhood, Accident Waiting to Happen och framför allt Sexuality, var det mest uppseendeväckande med albumet den stjärnspäckade gästlistan, framför allt med Johnny Marr och hela R.E.M. Därmed inte sagt att vi kan sluta bry oss om Billy Bragg. Workers Playtime tre år innan innehöll Tender Comrade och Waiting for the Great Leap Forward, och här också en trevlig Jam-cover bland alla extraspårsdemos. William Bloke rymde hans kanske allra bästa låt i muntra Upfield, som bara kan jämföras med Dexys finaste blåspop, och en av Billy Braggs många Smiths-covers som bonus, och till och med betänkligt haltande England, Half English från 2002 gav oss kraftfulla Take Down the Union Jack, nu också i en fullbandsversion på bonus-CD:n tillsammans med en cover av Billericay Dickie, som tar honom närmare Robbie Williams Ian Dury-fascination än vad Billy Bragg önskar sig.
Men Billy Braggs glöd har falnat för länge sedan.
Annat kul i månadens retrohögar
Mott the Hoople & Ian Hunter – The Journey – A Retrospective of
Legacy/SonyBMG
Om du fortfarande inte tagit dig i kragen och skaffat originalalbumen.
David Crosby – Voyage
Atlantic/Rhino/Warner
En tripp över tre CD, fem decennier, en oändlig mängd konstellationer, och stundtals åtta miles högt. Nästan lika nödvändigt är första soloalbumet If I Could Only Remember My Name, nu som deluxeutgåva.
Neil Young & Crazy Horse – Live at the Fillmore West, March 6 & 7, 1970
Reprise/Warner
Wonderin’! Som han inte kom på att göra en studioinspelning av förrän 13 år senare.
Oasis – Cigarettes & Alcohol från Stop the Clocks
Sony/BMG
Nån som vet vart bandet som en gång förenade det bästa från Sex Pistols och T. Rex tog vägen?
Jesus & Mary Chain – Upside Down, på samlingen CD86
Castle/Border
Tillsammans med Bobby Gillespies andra band det mest minnesvärda från ett indieår vi trodde vi älskade.Stad: Riks Kategori: Musik
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
