Del tre: De som kunde men inte ville
Del tre i Nöjesguidens genomgång av årets boxar och återutgåvor ägnar vi åt dem som kunde men inte ville, dem som struntat i rikedom, ära och berömmelse och istället envist trampat egna stigar. Brian Eno, Pere Ubu och The Durutti Column, till exempel.
The Durutti Column – 2001–2009 (Fullfill/BonnierAmigo)
Vini Reilly har smakat på succé. Under en kort period som den då nyblivne soloartisten Morrisseys sidekick för 20 år sedan hade han sina låtar på topplistorna, och han hade lätt tillräcklig talang för att kunna fortsätta dominera listorna under årtionden framöver. Kanske till och med tillräcklig diplomatisk förmåga för att fortsätta hänga runt Moz.
Men. Han hade ingen lust.
Ända sedan The Durutti Columns debut 1980 har han istället fördjupat sig i impressionistiska och flyhänta små gitarrstycken, så vilsamma, harmoniska och innerligt vackra att de numera skrivs ut som psykofarmaka mot djupa depressioner i stora delar av västvärlden.
Hans viktigaste storhetstid ligger i Factory-utgåvorna under bandets första decennium, inte på långa vägar under den period som boxen The Durutti Column 2001–2009 fångar. Numera är musiken en aning mer utslätad och dessutom i allt större utsträckning klädd i lånta och rätt obekväma fjädrar som dub- och triphopbeats. De vokala inslagen kommer också oftare, och även om Vini Reilly har en behaglig, konstant viskande röst inte så långt från Bernard Sumners ligger The Durutti Columns storhet alltid i det instrumentala.
Men trots invändningarna, för att inte tala om irritationen över slappheten i den totala frånvaron av credits och annat väsentligt, är en låda med Vini Reillys samlade 2000-tal, fem originalalbum och en drös radiosessions, en mycket smaklig anrättning. Särskilt när den går att få tag på för en dryg hundralapp.
Harmonia & Eno – Harmonia & Eno ’76 – Tracks and Traces Re-Released (Grönland/Border)
Cluster & Eno – Cluster & Eno (Bureau/Border)
Eno Moebius Roedelius – After the Heat (Bureau/Border)
Även Brian Eno hade snuddat vid popstjärnelivet och synts på Top of the Pops, med Roxy Music och sedan med sina första soloskivor, men 1976 hade han lagt alla sådana idéer bakom sig. Istället hade han släppt fram sina Satie-influenser, fixat konstiga samarbeten med Robert Fripp och gjort sitt första utkast till ambientmusik.
Och förebilderna till de växande ambientambitionerna var lätta att spåra. Till Tyskland.
Cluster bestod av Dieter Moebius och Hans-Joachim Roedelius, och när Michael Rother från Neu! anslöt sig blev de istället Harmonia. Brian Eno hade fascinerats av deras två tidigare album, ”the world’s most important rock band” ska han ha sagt, och i september 1976 satte inspelningarna av deras första gemensamma album igång.
I den mån skivan överhuvudtaget funnits tillgänglig har den varit mycket svårfunnen, och med årets utgåva Harmonia & Eno ’76 – Tracks and Traces Re-Released kommer dessutom tre bonusspår. Mycket av den estetik som kom att genomsyra Enos senare ambientprojekt skiner klart redan på den här bortglömda pärlan.
Utan Rother tog sig de kvardröjande tyskarna sedan tillbaka bandnamnet Cluster, och samarbetet med Brian Eno fortsatte. För hans del var det nog främst ett utlopp mellan 1977-jobben med det som kom att bli David Bowies Berlintrilogi och Iggy Pops The Idiot och Lust for Life, men när även Cluster & Eno nu återutges framstår den framför allt som en spröd och mycket harmonisk föregångare till Enos fortsatta utforskande av ambientmusik.
Inför deras tredje och sista gemensamma album After the Heat skippade de bandnamnet helt och släppte skivan som Eno Moebius Roedelius. Förstärkta inte bara av studioägaren Conny Plank utan också av Can-medlemmen Holger Czukay hade det kunnat dra åt renodlat krauthåll, men blir snarare något som dagens mest drivna electronicamusiker fortfarande skulle kunna betrakta som hypermodernt.
Eno bidrar inte bara med sina treatments och atmosfärer utan även med både sin underskattade melodikänsla och sina vid det här laget allt mer sparsmakade vokalinsatser, bland annat genom baklängeskörningar av refrängen från hans Talking Heads-hyllning King’s Lead Hat. Det skulle dröja mer än tio år innan hans röst hördes på skiva igen.
Pere Ubu – Datapanik in the Year Zero (Cooking Vinyl/BonnierAmigo)
Ett fall och en lösning. Så kom Final Solution att heta när Bob Hund – det var dömt att hända förr eller senare – försvenskade Pere Ubu.
Banden delar den dubbelhet som Pere Ubu har kallat för sina ”två ansikten – konst och pop”, en mycket mer träffande beskrivning av Pere Ubu än de punk- och new wave-fack där man försökte pressa ner dem under andra halvan av 70-talet.
De tog sitt namn från Alfred Jarrys surrealistiska pjäs Kung Ubu, en pjäs som de för övrigt tolkat på skiva nu år 2009 och därmed slutit cirkeln. De hade en gitarrist som knarkade ihjäl sig redan 1977, den smått geniale Peter Laughner. De rymde förutom den lätt vrickade ledargestalten och antisångaren David Thomas under sina första år också folk som Mayo Thompson från Red Krayola och Anton Fier, som sedan gick vidare till bland annat Golden Palominos.
Men det som verkligen gjorde Pere Ubu till Clevelands viktigaste bidrag till kulturhistorien, i hård konkurrens med Howard the Duck, är låtar som debutsingeln 30 Seconds Over Tokyo, muntra Humor Me, glasskross-noise-balladen Sentimental Journey och resten av deras ständigt ”självdestruktiva melodier”, som någon träffsäkert beskrev dem.
Datapanik in the Year Zero är en remastrad lågpris-reissue – vi gillar! – av en drygt tio år gammal box. Den är anspråkslös till utseendet, men rymmer precis allt varje nästan normal människa kan önska sig med bandet, nämligen Pere Ubus fem första album i sin helhet tillsammans med de tidigaste, och bästa, sjutummarna.
På en fjärde CD finns dessutom 18 låtar med medlemmarnas tidigare och parallella band, där också blivande medlemmar i Dead Boys och The Cramps ingick. För den stackare som missat bandets första inkarnation Rocket from the Tombs eller samtida The Electric Eels är det en omtumlande smarrig gottpåse.
Fler 2009-återutgåvor från de mest egensinniga:
Kraftwerk – Trans-Europe Express och sju andra titlar (alla EMI)
En kataloguppfräschning så mycket viktigare än den där Beatles-grejen folk tjatar om, och så så så mycket svängigare. Slå på stort och köp hela boxen, vetja. Varför inte i den japanskspråkiga versionen?
Monks – Black Monk Time och The Early Years 1964–1965 (Light in the Attic/Border)
Aldrig förr eller senare har något tyskt band bestående av amerikanska soldater i munkkläder och med rakade skultar spelat råare eller bättre psychpunk.
The Dukes of Stratosphear – 25 O’Clock och Psonic Psunspot (Ape House/Helan/BonnierAmigo)
XTC:s bluff 1985 att deras nya inspelningar var upphittade psykedeliska poppärlor från 1966 höll inte ens i en sekund. Musiken däremot håller långt efter att maskeraden avslöjats.
Beck – One Foot in the Grave (K/Iliad/Playground)
När den spelades in var han en egensinnig nobody med svårartad lust för skitig antifolk. När den kom ut hade redan Loserhunnit emellan och Beck var MTV:s senaste sensation. Ingen brydde sig mindre om vilket än Beck.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
