Månadens retro
Kid in a Big World (You Are The Cosmos) är ett av de allra bästa brittiska singer-songwriteralbum som släpptes under 1970-talets första hälft, och John Howard hade alla förutsättningar att bli en av de största. Att du inte hört talas om vare sig skivan eller honom förr är dock inte så konstigt.
Till sitt debutalbum hade John Howard skrivit en strålande samling sånger som tar avstamp i brittisk music hall-tradition och utvecklar sig till teatraliska små glammästerverk, svårt melodiska och väldigt brittiska. Pianot utgör grunden, men med försiktigt tidstypiskt rockband och dito orkestrering befann sig John Howard närmare Roxy Music, Cockney Rebel och mest av allt David Bowie cirka Hunky Dory än Elton John, som han oftast kommit att jämföras med, inte bara på grund av sitt huvudinstrument. Hans betydelse är tydligt identifierbar hos efterföljare som Momus, Divine Comedy och Luke Haines.
Dramatiken finns redan i albumets inledning och första singel Goodbye Suzie, där huvudpersonen tar livet av sig genom att vada ut i havet, medan glammiga Guess Who’s Coming to Dinner är mer lekfullt befolkad av superhjältar och personer i drag. Några mer välkammade poplåtar har drabbats av tidens tand, men de är få och snabbt övergående.
När singlarna inte fick radiospelningar tappade CBS intresset, och de två uppföljande album som han kontrakterats för lades på hyllan. I senare analyser konstateras att eftersom John Howard varken accepterade att stanna i garderoben som Elton John eller att leva ut en odefinierat riktad machoroll som Freddie Mercury, fanns ingen vilja i en homofobisk bransch att lansera honom.
Enstaka tafatta försök med discoproducenter och med Trevor Horn – samlade på den inte alls lika nödvändiga The Hidden Beauty 1973–1979 (You Are The Cosmos) – ledde ingenstans, och under 25 år var John Howard långt ute i kylan.
Under 2000-talet har John Howard – numera utflyttad till Spanien – hittat en andra våg i karriären, och med omvärlden mindre fördomsfull och den egna rösten helt intakt har han både gjort en hel radda utmärkta skivor och dessutom gett ut de gamla 70-talsinspelningarna som inte kom ut när det begav sig.
Musikaliskt finns det beröringspunkter mellan John Howard och Harry Nilsson. Båda skrev sina hantverksskickliga singer-songwritersånger framför allt på piano, och ingen av dem fick riktigt den uppmärksamhet de fullt ut förtjänade.
För även om The Beatles inte kunde sluta tala om sin amerikanske idol Harry Nilsson, och även om hans kändisrumlande med Lennon, Alice Cooper och Keith Moon i den ursprungliga Hollywood Vampires-kretsen är välkänt, behöver vi musikskribenter ändå påminna om hans genialitet ett par gånger per decennium.
Nu ges den möjligheten genom återutgivningen av Son of Schmilsson (Sony/Legacy) från 1972, uppföljaren till Harry Nilssons bästa album Nilsson Schmilsson och en skiva så egensinnig att inte ens en stjärnparad med Lowell George, Chris Spedding, Peter Frampton eller Beatlesmedlemmarna ”Richie Snare” och ”George Harrysong” står i vägen för briljanta sånger och framföranden i till exempel Spaceman och Remember (Christmas).
I ärlighetens namn bör sägas att albumet också innehåller en del berusat nonsens, till skillnad från den fingertoppskänsliga outtakesamlingen Sessions 1967–1975 (Sony/Legacy), som också finns tillgänglig. Redan demon av Coconut är värd inträdesbiljetten.
I högen av prisvärda små CD-boxar är Bow Wow Wows Your Box Set Pet: The Complete Recordings 1980–1984 (Cherry Red) månadens kap. När impressarion Malcolm McLaren istället för att slicka sina sår efter Sex Pistols implodering konstruerade ett nytt skandalöst Londonband fanns det anledning att vara misstänksam. Han snodde inte bara musikkonceptet med mäktiga suggestiva Burundi-trummor och djup melodisk funkbas från unga hungriga Adam & The Ants, han snodde faktiskt också alla Adam Ants bandmedlemmar.
Dem satte han ihop med den 14-åriga sångerskan Myint Myint Aye, som han hittade på sin lokala tvättinrättning och som han, med sin näsa för skandaler, lät posera naken på omslaget till debutalbumet.
Men redan med debutsingeln C·30 C·60 C·90 Go, en provokativ hyllning till den hemmakopiering till kassettband som skivbranschen på den här tiden målade upp som sin blivande baneman, kom alla invändningar om produktkonstruktion på skam. Och på bandets debutkassett (jodå) Your Cassette Pet, när Annabella Lwin, som den unga frontfiguren snabbt blev omdöpt till, med en arrogans som överträffade Johnny Rottens spottade ur sig rader som ”I’m a rock’n’roll puppet/in a band called Bow Wow Wow”.
See Jungle! See Jungle! Go Join Your Gang Yeah, City All Over! Go Ape Crazy från 1981 är ett debutalbum som är äventyrligt, engagerande och medryckande och, till skillnad från de flesta av sina generationskamrater, fortfarande kul att höra, med en lång räcka singlar som Go Wild in the Country och Golly! Golly! Go Buddy!. Albumet har för övrigt fortfarande den bästa albumtiteln någonsin.
Ännu mer överraskande är att det höll i sig, för även om Bow Wow Wows andra album When the Going Gets Tough, the Tough Get Going inte når debutens höjder finns fortfarande rejäla ljusglimtar. Här finns också ett överflöd av singelspår och 12”-versioner, och det måste konstateras att Bow Wow Wows version av I Want Candy faktiskt är den ultimata versionen, vida överlägsen inte bara tusentals andra coverförsök utan till och med The Strangeloves original.
Etiketten Doctor Bird/Border släpper fina utbyggda reggaeklassiker på CD, och den här månaden är höjdpunkterna tre.
Dave and Ansel Collins Double Barrel från 1971 blev en överraskande hit för två artister som egentligen hade tänkt fokusera på sina respektive solokarriärer. Men med låtar som titelspåret och Monkey Spanner var succén omöjlig att undvika, och här är originalalbumet dessutom utbyggt med 12 ytterligare utmärkta spår, både vokala och instrumentala.
Från Lee ”Scratch” Perry och The Upsetters kommer ett två-album-på-en-CD som kombinerar klassiska The Return of Django med spaghettivästernalbumet Eastwood Rides Again, där en mycket udda tolkning av Knock on Wood är en av höjdpunkterna.
Bob and Marcias klassiska Young, Gifted and Black från 1970 har satts ihop med Pied Piper från året därpå, som inte funnits på CD tidigare. Den Nina Simone-cover som var titelspåret på duons debut är en av erans allra bästa låtar, och även om uppföljaren inte riktigt håller samma nivå är det alltid en fröjd att påminnas om Marcia Griffiths röst och auktoritet, lika gedigen här som i Bob Marleys I-Threes och på hennes soloalbum.
Annat bra
Chuck Jackson – The Best of the Wand Years
Kent
Börja med I Keep Forgetting och Any Day Now, och dyk vidare ner i hans soul därifrån.
Sparks – Exotic Creatures of the Deep
Absolute
Lagom till sitt Sverigebesök gör bröderna Mael sitt album från 2008 tillgängligt på vinyl, och aldrig har väl deras uppmaning Lighten Up, Morrissey varit mer angelägen.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
