Hur viktig och avgörande kan en skiva vara? Tja, den kan få en hel generation att omprioritera livets värden, som Never Mind the Bollocks. Den kan få miljoner missförstådda tonåringar att bilda band under fyra decennier, som The Velvet Underground & Nico. Den kan ge en röst åt en generation och totalt förändra skivbranschens förutsättningar, som Nevermind. Den kan bryta alla kulturmönster och förändra musik-, film-, mode- och konsumtionsvanor i hela västvärlden, som It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back. Eller så kan den skapa musikhybrider som lever vidare i minst fyrtio år.
The Byrds Sweetheart of the Rodeo (Columbia Legacy/Sony) gjorde just det.
Gram Parsons hade just plockats in, på nåder, men fick ändå med sig en falang i sin mission att förvandla dåtidens mest radikala band till ett countryband – själva symbolen för allt republikanskt och reaktionärt i USA under slutet av sextiotalet. Visserligen fick han inte sjunga särskilt många av de Louvin Brothers- och Merle Haggard-covers han införde i repertoaren; Roger McGuinn lade till och med beslag på Parsons egen One Hundred Years from Now. Men den här dubbla deluxeutgåvan ställer allt till rätta.
Förutom originalalbumet i all sin mästerlighet får vi de versioner där Gram Parsons sång inte raderats, tidigare utgivna på den utbyggda CD-version som kom för några år sedan. Dessutom tillkommer inte mindre än fjorton demos och outtakes från inspelningarna samt sex låtar med Gram Parsons tidigare band The International Submarine Band.
Efter bara fyra månader lämnade Gram Parsons gruppen, sedan Keith Richards förklarat varför det vore politiskt vansinne att följa med på turnén till Sydafrika. Men grunden till countryrock och alt.country var redan lagd.
Har ordet ”omistlig” någonsin varit mer befogat?
Minigolf är länken till en näst intill lika betydelsefull, och nästan lika bra, skiva. Under en kort period hade The Modern Lovers och Gram Parsons samma management, och i texthäftet till den återutgivna debuten berättar Ernie Brooks om hur han en gång spelade minigolf med en extremt berusad Gram Parsons.
Hur som helst är den svårtartat Velvet Underground-fixerade debuten The Modern Lovers The Modern Lovers(Castle/Showtime), nu kompletterad med åtta bonusspår, en lika chockerande fantastisk skiva i dag som när den först släpptes 1977. Världen hittade Roadrunner här. David Bowie hittade Pablo Picasso här. Några av oss hittade She Crackedoch en drös andra charmerande skabbiga poplåtar, framförda av den väluppfostrade och vänlige Jonathan Richman, som redan flera år tidigare gjort skandalsuccé genom att, välklippt och prydligt klädd i skjorta och pullover, ställa sig mitt på Bostons gryende punkscen och stämma upp i I’m Straight.
Ett tredje band vars betydelse knappast kan överskattas är Television, vars båda originalalbum Marquee Moon och Adventure (båda Elektra/Rhino/Warner) äntligen får den återutgåvebehandling de förtjänar, med makalöst snygga pappkonvolut och bonusmaterial i form av singelspår och någon enstaka outtake, bland annat uppföljarens ratade titellåt.
Fotografierna av gitarrgenierna Tom Verlaine och Richard Lloyd räcker för att alla som hyllar The Strokes ska vilja hyra in sig på reprokameror och göra egna Television-affischer, och essäerna är precis lika välskrivna som man hade hoppats.
Debuten Marquee Moon är fortfarande brännande rakt igenom, och att särskilt nämna låtar som Venus och Little Johnny Jewel, här i sin fulla längd, vore nästan en förolämpning mot resten av materialet. Uppföljaren Adventure är nästan lika bra, även om inte riktigt varje spår når samma höjder som Glory och Foxhole.
Det enda som fattas nu är en ordentlig antologi över tiden som Neon Boys tillsammans med Richard Hell och en vettig utgåva av de demos Brian Eno producerade före debuten. Sedan ska jag aldrig be om något mer.
Riktigt så inflytelserika är inte Primal Scream, åtminstone inte ännu. De sammanfattar karriären så här långt med Dirty Hits (Columbia), även om den börjar fyra album in i historien med en kvartett låtar från genombrottet Screamadelica.
Loaded låter inte lika sensationell i backspegeln, men resten är precis lika lysande i dag. Rocks och Cry Myself Blind från orättvist hånade Give Out But Don’t Give Up känns fortfarande inspirerade och visar att mediernas backlash långt ifrån alltid är berättigad. Och senare maskinella rockexperiment som Swastika Eyes och Shoot Speed Kill Light låter fortfarande avantgarde.
Visst känns Dirty Hits som ett bokslut. Men det behöver inte vara det. Få band har varit närmare spontan självantändning oftare än Primal Scream, och ändå har de överlevt det mesta.
Om inte Undertones just återförenats och släppt en ny skiva, dessutom utan Feargal Sharkey – varför de nu vill förorena sitt eget minne på det sättet – hade Teenage Kicks – The Best of Undertones kunnat vara en närmast perfekt karriärssammanfattning av ett perfekt band.
En del verkliga High Fidelity-karaktärer bland oss grubblar över sådana livsavgörande frågor som vilken låt som ska bli årets första efter tolvslaget på nyårsnatten. För några år sedan valde både John Peel och undertecknad, utan större tvekan, titelspåret här som soundtrack till ett nytt millennium. My Perfect Cousin, Here Comes the Summer och senare Julie Ocean är inga dåliga fortsättningar.
Oumbärlig för dig som inte hann skaffa True Confessions – Singles = A’s + B’s för fyra år sedan. Vi andra väntar spänt på den fullängds-DVD som förhoppningsvis följer i samlingens spår.
Förra årets fantastiska Songs from a Two-Room Chapel var knappast någon lyckträff för Christian Kjellvander. Den var en logisk konsekvens av ett långt och gediget musikerskap. När han nu samlar gamla Loosegoats-favoriter som Form & the Feeling, exempel från Songs of Soil-projektet, en rad vinylrariteter som Israel och dessutom alldeles knäckande radioinspelningar ryms inte allt på en enda CD.
Introducing the Past (Startracks/V2) är därför en generös dubbelsamling, som dessutom bjuder på två nya spår: singeln Portugal – vi börjar ana ett geografiskt tema här – och den lika lysande Staying There.
Christian Kjellvanders stora förebild, om man får dra några slutsatser av höstens liveversioner av Waiting Around to Die, är däremot närmast sönderantologiserad. Dubbel-CD:n Legends (Charly/Showtime) är den tredje Townes Van Zandt-samlingen som försöker sälja ungefär samma låtar på mindre än ett år. Den här gången är försäljningsargumentet ”bonusspår”, i form av de duetter med bland andra Doug Sahm, Emmylou Harris och Willie Nelson som färdigställdes efter hans död.
Men hur odödlig musiken än är undrar man hur många samlingar världen egentligen behöver, när originalalbumen faktiskt finns tillgängliga?
Spain avslutar sin bana med Spirituals: The Best of (Restless/Ryko/Showtime). Josh Haden vinkar farväl till bandet med ett par vackra lågmälda låtar från vart och ett av gruppens tre album, kompletterade med singelspår och liveinspelningar. Bandet lyckas inte riktigt fånga Funny How Time Slips Away, men hanterar September Song desto bättre. Fortfarande är det dock Waxholmsinspelningarna tillsammans med Esbjörn Svensson som är allra vackrast och mest lågmält känsliga.
Få företeelser är så irriterande som engelsmän som låtsas vara amerikaner. Av någon mystisk anledning fick Alabama 3äran att med Woke Up This Morning bli signaturmelodi till Sopranos, och därmed också en detalj att irritera sig på i en i övrigt närmast fläckfri TV-serie.
I akustisk version på The Last Train to Mashville Vol. 2 (One Little Indian) slipper vi åtminstone låtens daterade INXS-arrangemang, men får i gengäld ytterligare tio menlösa USA-fixerade låtsasblueslåtar, som U Don’t Danse to Tekno Anymore (sic!), Disneyland Is Burning och Woody Guthrie, i unpluggedversioner. En plåga.
Lika plågsamma är skivbolagens försäljningsknep. Fundera inte ens på de tekniska och ljudmässiga aspekterna av det nya SACD-formatet. Precis som Beta-video och fyrkanalsbanden på 70-talet är det ett av de långskott som skiv- och stereobranschen tar när det saknas andra omvälvande förändringar i sikte, bara för att kunna sälja samma Dire Straits- och Sting-skivor en gång till – helst utan bonusmaterial, så att de säkert kan ge ut dem ännu en gång i framtiden.
Ändå ursäktar högen med fem Sam Cooke-utgåvor (alla ABKCO/Universal) alla sådana bondfångarknep.
Två generösa samlingar, Keep Movin’ On och den heltäckande Portrait of a Legend 1951–1964, är utmärkta alternativ för den som inte vill hosta upp hela månadslönen. Vilket många av oss ändå känner oss tvungna att göra för att komma över tre av Sam Cookes originalalbum i snygga digipack.
At the Copa är Sam Cooke i sin finaste smoking på en glamorös nattklubb i New York 1964, med ett storband – inklusive en ung Bobby ”Valentino” Womack på gitarr – värdigt Frank Sinatra i ryggen. Kanske inte rätt ställe att söka den känslige soulsångaren, men med en blandning av original, standards och Bob Dylan-tolkningar blir det i stället en showskiva av rang.
Tribute to the Lady från 1959 var länge utgången och eftersökt. Här har den fräschats upp på alla tänkbara sätt, bland annat med en uppsjö bonusspår. Även här tar storbandet ibland för stor plats, men förhoppningsvis räcker Sam Cookes versioner av She’s Funny That Way och Blue Moon för att få några köpare att välja bort Rod Stewarts bedrövliga evergreen-tolkningar.
Ain’t That Good News blev den sista studioskiva Sam Cooke hann ge ut före sin död, och trots att han blivit popigare än tidigare är den fullt i klass med hans allra bästa. Hur skulle den kunna vara något annat, med låtar som Good Times, Another Saturday Night och framför allt A Change Is Gonna Come, som omedelbart blev medborgarrättsrörelsens viktigaste kampsång.
DVD
Various Artists Heartworn Highways (Catfish)
Långfilmen om Townes Van Zandt och hans kollegor på sjuttiotalets countryscen har redan hyllats på många andra håll. Men en film av den här kalibern får inte passera obemärkt i dessa spalter.
Förutom att vara ett fantastiskt tidsdokument innehåller den så många scener värda att se om och om igen att åtminstone jag måste skaffa ett reservexemplar – den här kommer att slitas ut.
Inräknat bonusmaterialet ryms här en hel uppsjö oförglömliga ögonblick. Townes Van Zandt får den 77-årige smeden i huset intill att brista ut i gråt till tonerna av Waiting Around to Die. En förhållandevis välartad Guy Clark sjunger Desperadoes Waitin’ for a Train så att man får gåshud. David Allan Coe – varför glömmer så många honom? – iklädd världshistoriens fulaste scenkostym, med glittrande silverstövlar och ”Rhinestone Cowboy” skrivet i kantiga silverbokstäver från högra smalbenet till vänstra axeln, försöker övertyga publiken på en fängelsekonsert om att han är one of the boys. En mycket ung, smal och faktiskt snygg Steve Earle får visa vad han går för bland de stora grabbarna. Och, återigen, Townes Van Zandt sitter hemma i sitt ostädade kök och sjunger Pancho and Lefty.
Belle & Sebastian Fans Only (Jeepster/Playground)
En ovanligt ambitiös dokumentär om skottarnas utveckling från Tigermilk fram till i dag. Förutom en komplett uppsättning korniga promovideor innehåller den mycket underhållande intervjuer med bandmedlemmarna. Stuart Murdocks förklaring till varför han slutade fotografera med kamera och i stället började fotografera med penna hade kunnat vara hämtad ur någon av Woody Allens bästa monologer. Med mängder av livematerial, TV-framträdanden och annat är det här långt ifrån en produkt enbart för de redan frälsta. Tvärtom kommer du att ha en mycket trevlig stund med Belle & Sebastian, vare sig du är insatt eller inte.
Neil Young & Crazy Horse Greendale (Reprise/Warner)
Släpptes för två månader sedan, men nu förväntas alla köpa den en gång till. På en generös bonus-DVD – om man nu kan tala om generositet när samma skiva ges ut två gånger – bjuds vi på en komplett konsert från Dublin, filmad under den soloturné som också tog Neil Young till Sverige tidigare under året. Den här gången är vi dessutom förberedda på att få en och en halv timme Greendale i obruten följd, och ingenting annat.
Tom Petty & The Heartbreakers Live at the Olympic (Warner)
Tom Petty försöker sig på ett liknande grepp. Tillsammans med The Heartbreakers spelar han igenom The Last DJ från början till slut, kompletterat med några avslutande rock’n’roll- och rhythm & blues-standarder. Publiken är så lugn och väluppfostrad som man kan förvänta sig när en stor stråkorkester spelar en viktig roll, men trots det blir resultatet aldrig svulstigt. Tvärtom låter det bättre och mer avslappnat än i studioversionerna, och publiken på plats nöjer sig med att le och applådera artigt.
Däremot är vare sig bonusmaterialet – två TV-reklamer och en kort Super 8-film från en videoinspelning i öknen – eller den medföljande live-CD:n med ytterligare covers något att jubla över.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
