När David Bowie 1976 hälsade sitt hemland med sträckt högerarm och Eric Clapton samtidigt utropade att England skulle skicka ”hem” folk till de gamla kolonierna var det något som brast. Unga punkare gjorde gemensam sak med etablerade politiker och Rock Against Racism bildades. På manifestationerna spelade The Clash, Buzzcocks och sorgligt bortglömda The Ruts, bland andra, och var du inte med kan du få en glimt av det i Clash-filmen Rude Boy. Inte fan avfärdades de med hånfulla tillmälen om politisk korrekthet.
Sedan dess har det varit tyst. Ställningstaganden har varit för världsförbättrare och extremister, medan musiketablissemanget har bidragit med en och annan sång på okontroversiella välgörenhetsarrangemang. Vi har odlat vår individualitet och fnissat lite åt folk som blir så upprörda över orättvisor att de tappar sin självkontroll. Inte förrän The Libertines, Ms Dynamite och återigen Mick Jones härom året återuppväckte Rock Against Racism gick det att få någon som helst sympati för aktiva ställningstaganden mot främlingsfientlighet. Men i april i år samlades åter 50 000 människor på Trafalgar Square för att tillsammans med bland andra Belle & Sebastian ta ställning mot rasism.
I Sverige har vi tillsammans, genom aktiv handling eller passiv tystnad, just röstat in Sverigedemokraternas mörkermän i 141 kommuner, och bara i Stockholms län kom dessutom Nationaldemokraterna (”nejdå, vi är inte nazister, vi bara heter så”) in i tre kommuner. Posten som integrationsminister innehas av det mest främlingsfientliga parti som haft riksdagsmandat i modern tid, och där satte de den minst toleranta medlem de kunde hitta. Bland sveriges musiker är det tyst.
Nå, Totalt Jävla Mörker håller punkarnas fana högt, och samma gamla proggare som alltid (Wiehe, Timbuktu, Promoe och Stefan Sundström) tillsammans med hyperradikala Refused-veteraner samlar ihop sig till någon form av motkraft. Men Kent håller käften, Håkan Hellström sjunger Taube i Berwaldhallen, och vår mest uttalade låt mot rasism är fortfarande Infinite Mass Area Turns Red (”Shoot the racist”, etcetera), och den är tretton år gammal.
Men vi har vår coola självkontroll i behåll och kan nöjt fnissa åt folk som blir upprörda. Så fnissa åt mig.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
