Krönika: Ett år som andra (2014)

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden december 2014)

Det är frestande att brista ut i hyllningar till musikåret 2014. Så många nya musikupplevelser, så mycket innovation och god användning av tradition. Vi fick börja lära känna svensk musiks framtid genom Seinabo Sey och Mapei, äntligen, och systrarna Neneh Cherry och Titiyo var som pånyttfödda. Robyn övertygade som alltid, om än i år bara i sitt samarbete med Röyksopp och som gäst hos Neneh Cherry. Och att få uppleva First Aid Kits fortsatta utveckling musikaliskt och framgångsmässigt är en gåva.

War on Drugs, Avi Buffalo, Marc DeMarco och Ty Segall var bara några av de artister som såg till att fullängdsalbumet fick en renässans till och med hos otåliga Spotify-lyssnare (Ty Segall återpopulariserade dessutom crowdsurfing av bara farten). Några gamla hjältar vågade överraska på sätt man inte kunnat ana – David Bowie med en avantgardistisk jazzsingel, Scott Walker med ett samarbete med drone-rockarna Sunn O))) och både Prince och Sinead O'Connor gjorde skivor med en angelägenhetsgrad som i fornstora dagar.

Ett fantastiskt musikår, med andra ord. Men. Sanningen är att för den nyfikne och uppmärksamme finns motsvarande upplevelser vartenda år. Varje år är fullt av tillfälliga förälskelser av hastigt övergående karaktär, sådana vi snabbt glömmer igen och som vi rodnar om någon påminner oss om. I år hette de Royal Blood och Merchandise, nästa år heter de något annat. Varje musikår är fullt av nya bekantskaper som vi knappt kan vänta på att fördjupa till långa relationer, av gamla vänner att tryggt lita på, och också av svek och besvikelser.

Nu sorterar vi utan sentimentalitet undan 2014 och ägnar oss åt 2015 istället. För 2015 är musikåret som kommer skämma alla tidigare musikår. Och tror du mig inte beror det på att du inte tjuvlyssnat på Joel Alme än, eller att du inte vet vidden av den moderna soul som är Titiyos försenade album Solna. Du kanske inte lyssnat tillräckligt på Taxi Taxis nya mjuka 10" Floating Forever för att börja fantisera om hur ett album kan komma att låta, och du kanske har missat de aptitretare Winhill/Losehill serverat under hösten. Och om inte Panda Bears EP i höstas redan skvallrat om det kan jag berätta att hans nya album är ett rent mästerverk.

2015 blir ett fantastiskt musikår.